fredag 1 juni 2007

I huvudet på en matnörd

Mina vänner brukar kalla mig köks-Hitler. Detta eftersom jag beter mig som en regelrätt diktator i köket. Eller snarare kök i plural. Allas kök är mitt territorium. När jag väl tagit kontrollen i köket släpper jag helst inte till. Vänliga erbjudanden om att hjälpa avvisas bestämt.

Undantaget är fellow matnördar som jag vet att jag kan lita på, som sköter sin kant och gör det bra. Kravet är naturligtvis att vi inte inkränktar på varandrar lilla inpissade ruta. Är jag ansvarig för huvudrätten får den andra fixa med efterrätten.
Ja, och är det någon annans recept eller allmäna matvision som ska följas inrättar jag mig såklart snällt i ledet och hackar vad jag blir tillsagd (jag är inte helt omöjlig).

Men detta är som sagt undantag.

Hemligheten bakom detta är, förutom ett inte helt sunt kontrollbehov, att jag tycker det är roligt. Jag tycker det är roligt att hacka grönsaker (ja tom lök), älskar att putsa kött och rensa fisk, får en kick av att stå och knåda kladdiga degar. Därför vill jag självisk som jag är, ha allt det roliga för mig själv.

Icke-matnördar förstår inte detta. Det ser matlagning som något jobbigt. Ett måste. Som Kristina uttrycker det: "Det kvittar ju hur god och bra mat man än lagar, nästa dag måste man laga mat igen!". Ett Sisyfos-arbete alltså. Icke-matnördar verkar även tycka att det här med att komma på vad som ska lagas är gissel.

Jag kan sympatisera med den här inställningen. Men jag förstår den inte. Att tänka på mat är ju det roligaste som finns. Jag gör det dagarna i ända. Smakkombinationer som jag vill testa eller försöka återskapa i mitt eget kök. Egna knorrar på befintliga recept. Spännande råvaror jag inte testat än. Oftast har jag i runda svängar planerat vad ska äta under hela dagen till frukost. Frukosten funderar jag på på kvällen innan jag lägger mig. (Kan det bli gott med jordnötssmör i gröten? Hinner jag laga en omelette? osv) Att bestämma sig för att laga något riktigt gott till middag och avnjuta detta med ett glas vin ensam eller i gott sällskap är det som gör en medioker dag riktigt bra eller en usel dag mer uthärdlig. Mat är tröst, lyckopiller och stämningsskapare.

Det enda som ger mig ångest är tanken på all god mat som jag aldrig hinner smaka. Alla länders mat som jag aldrig kommer kunna uppleva på plats. Alla projekt som jag aldrig kommer hinna utföra. Att tänka på detta ger mig tryck över bröstet.

Att handla mat verkar också upplevas som jobbigt. Jag går på Hemköp istället för att meditera. Jag avverkar sällan en mataffär på under fyrtio minuter, om jag inte är riktigt stressad. Kristina vägrar numer att handla mat med mig (däremot äter hon gärna den). Hon har sett mig en gång för mycket med glasartad blick, katatont stirrandes på en affärs utbud av ost. När jag är i ett nytt land är ett av de första stoppen en stor, välsorterad mataffär. Mat är bästa sättet att få grepp om en annan kultur, jag lovar!

Så nästa gång då handlar, ta dig lite extra tid till att studera ett par riktigt fina sparrisar, glänsande oliver, eller lukta lite extra vid ostdisken. Det kommer att gör allting mycket roligare. Vi måste ju trots allt äta ändå, dag ut och dag in, så mycket bättre om man kan njuta av det också.