torsdag 28 december 2006

Ich habe noch ein Koffer in Berlin

Imorgon bär det av till Berlin. Åh. Gå längs Kastanienallee, fika på Kauf dich Glücklich, festa på Watergate, hänga i Prenzlauer Berg, äta Babel-falafel och återupptäcka de gamla jaktmarkerna.

Dessutom ska vi se Snap! Snap!! (Ni vet I've got the power, Rythm is a dancer och tja det där var väl de två hitsen...)

Only in Berlin kids, only in Berlin.

Kommer förrutom att supa mig redlös och dansa till techno natten lång kommer jag att äta gott och mycket. I Berlin kan man nämligen äta ute varje kväll utan att bli fattig. Dessutom har de öl för 90 cent på närmaste kvartersaffär.

Annars: De senaste två dagarna har rester stått på menyn. Rester testar verkligen de yttersta gränserna för ens matlagningskreativitet.

Idag slängde jag ihop en bastard-version av en caesarsallad med resterna av annandagskalkonen, resterna av Stilon-osten, romansallad, rödlök, lite yoghurt och massor av valnötter.

Men nu måste jag och Sophia sova. Vi måste upp halv sex imorgon....hu.

En sista grej (för ikväll)



Fikonbrödet är en perfekt match med tjocka skivor Stiltonost och ett glas Marsalavin...


P.S. Jag hoppas ni noterar den hemlagade risgrynsgröten i övre vänstra hörnet. D.S.

Fantasy och Fikonbörd del 2 (Fikonbrödet!)

Ja, det blev lite väl mycket fantasy och lite väl lite av brödet.

Här kommer ett tappert försök att återställa den kosmiska balansen!


Fikon och valnötsbröd

8 st fikon
0,5 dl valnötter
0,5 tsk salt
2,5 dl rågmjöl
2,5 dl vetemjöl
1 tsk bikarbonat
3 dl yoghurt naturell
2 msk ljus sirap






Värm ugnen till 175 grader.
Hacka fikonen och nötterna. Blanda ihop dem med de torra ingredienserna. Tillsätt sirap och yoghurt.
Blanda ihop till en degig smet.Smörj en avlång form, grädda i 45 minuter, låt svalna under bakduk.





onsdag 27 december 2006

Fantasy och Fikonbröd

Så. Har i tre dagar sträck-konsumerat nio timmars bombastiskt svärdsviftande i form av Sagan om Ringen triologin.

Det är lite pinsamt hur mycket jag njuter av det. Det är inte heller första gången. Jag vill inte riktigt räkna på hur många gånger jag sett de där filmerna.

För visst, jag kan verkligen se det töntiga i dem. Det storvulna gravallvaret. Den inte speciellt väl maskerade rasbiologin. De tattiga replikerna. Aragorns sång-insatser. Tindrande kvinnor vars handlande kapacitet mest består i att de spärrar upp ögonen jättestort. Morska män som gör saker tillsammans.

Men. Ni måste förstå att fantasyn kom in i mitt liv i en känslig ålder. Precis som man aldrig riktigt kan förhålla sig likgiltig till den första musiken man verkligen älskade är det svårt att släppa den litterära genre som markerade övergången från barn och ungdomslitteratur in i vuxenvärlden.

Var man ett enstörigt/ensamt barn som jag var är fantasy ovanligt tacksamt. En bubbla som man kan slukas av en värld som bara sväller och sväller, det finns liksom ingen gräns.

Ingenstans blir detta tydligare än hos Tolkien. Den rent ut sagt anala omsorgen av detaljer som tillåter den hängivne läsaren att fylla upp varenda grå cell med alvernas släktlinjer under Den Tredje Åldern istället för att grubbla på tillvarons villkor.

Jag var såld. Helsåld. Jag ritade kartor, släktträd, mind-maps, gjorde egna illustrationer till avsnitt jag tyckte speciellt om. För Tolkien-universumet är ju inte begränsat till själva triologin. Har man lust och ork kan man fördjupa sig i Middle Earth historia från universums begynnelse och framåt.

Som ett resultat av denna i tidiga år osunda fixering vid män i hosor får jag fortfarande (fortfarande!) rysningar av välbehag så fort folk på film drar svärd och talar lite pompöst från en hästrygg. (Att jag hatar Braveheart är bara ett utslag för mitt Mel Gibson-förakt och min respekt för den skotska kulturen)

En annan effekt är att det för mig inte finns något sorgligare (fiktivt sorgligt, alltså) än män som dör i strid. Kärleksdramer typ Lovestory lämnar mig ganska oberörd. Men när Russell Crowe dör i Gladiator lipar jag varenda gång. Då har jag ändå sett den en fem eller sex gånger....

måndag 25 december 2006

Dan efter dopparedan

Det är en konstig känsla att vakna mätt. Fast framförallt en obehaglig känsla. Det tog en liten stund innan jag orienterade mig i tillvaron. Den första minnesbild som dök upp var när jag och mamma hämtade in kak-korgen klockan två igår natt och gav saffranskakan, vaniljkrokarna och havredrömmarna en sista omgång.

Vet inte riktigt varför jag tyckte att det var en bra idé just då, med tanke på att jag redan mådde illa och hade svårt att ta djupa andetag.Urk...En sak är säker iallafall. Nästa år ska vi slutgiltigt avskaffa Aladdin-asken som stående inslag på julen. Alltså, jag är helt för frosseri, men livet är för kort för att sitta och trycka i sig industritillverkade-mjölkpulver-och-kakaomassa-parliner-som-bara-består-av-socker-och-som-(trots-påstående-om-motsatsen)-alla-smakar-diffust-av-nötmassa.

Annars var julen trevlig. Mycket brödbak. Ett med fikon och valnötter, samt två versioner av det rikskända "knådfria brödet". En klassisk och en där hälften av vetemjölet byttes ut mot fullkornsdinkel.

Fikonbrödet var himmelskt tillsammans med tjocka skivor Stilton-ost och ett litet glas marsala-vin, det knådfria gjorde sig utmärkt tillsammans med resterna av kalkonskinkan, tjockt med grovsenap och lite fräst savoykål.

Just det, sen gjorde jag en paj också. På savoykål, whiskycheddar, valnötter och mandel. Har i ärlighetens namn inte prövat den än, den står orörd på diskbänken. Ät-schemat igår var ju rätt hektiskt och människan har ju tyvärr bara begåvats med en matsäck.

Men, men nya tag i dag alltså.Tänker lägga upp recepten snart, men jag blir själv totalt oinspirerad av recept utan bilder, så det får bli när jag fått tummen ur ändan och laddat upp bliderna från kameran. Tills dess får ni ha en fortsatt trevlig (Aladdin-fri) jul!