onsdag 31 januari 2007

Man tager vad man haver

Uh, jag har varit sjuk och legat och ynkat mig hemma hos mina föräldrar. En fördel (och tro mig, det finns definitivt nackdelar) med att ha flyttat tillbaka till sin barndomsstad är att man har nära till såna till bekvämligheter.


Tyvärr har jag dock inte haft tillgång till dator och kamera så bloggandet har legat nere. Istället har jag legat pall på föräldrasoffan och tittat på avsnitt efter avsnitt med inspelade House och Grey's Anatomy, eller ägnat mig åt lättsmält plast-dramas litterära motsvarighet: Hanne Vibeke Holst (ni vet, hon som skrev Kronprinsessan).


Önskar att jag kunde säga att jag dagligen serverats, näringsrik, hemlagad mat också. Men, nej. Mina ömma moder har många dygder, men matlagning är inte en av dem. Kanelbullar är det först och sist på mammas repetoar.


När jag fortfarande bodde hemma och det var bråttom med att krysta fram ett bra middagsalternativ, låste sig mamma (som i vanliga fall är en intelligent kvinna) alltid fullständigt och kunde bara komma på ett förslag: fläskschnitzel.


Till saken hör att min pappa är muslim och jag var vegetarian.


Nej, den som har väckt mitt intresse för matlagning och troget satt mat på bordet är pappa. Tyvärr var pappa inte att lita på i detta läget eftersom han också var utslagen av det mördarvirus jag tagit med mig.


Så jag om jag inte ville leva på knäckebröd med ost och femton marmelader i olika stadier av förruttnelse (basutbudet i mina pärons kylskåp) var det bara att släpa sig upp varje dag och på darriga ben (obs, martyrpoäng!) och försöka tänka mycket kreativt kring tillgängliga ingredienser. Fast nöden är ju alla uppfinningars moder, så det blev en hel del god mat ändå.


T.ex min chili och zha´tar*rostade pumpa och puylins-sallad:




500g pumpa
1 dl okokta puylinser
1 röd paprika
1 gul lök
ev 1 avocado
1 msk zha´tar
1-2 msk olja
saften av en halv citron
skalet av en citron
2 klyftor vitlök
nypa chili av valfri sort och storlek
färsk timjan (ca en msk)
1 tsk bruna senapsfrön
salt och peppar


*Zha´tar, en kryddblandning som består av torkad timjan, sumack (syrlig krydda, påminner lite om citrus fast "kryddigare") och sesamfrön. Används till väldigt mycket olika saker i mellanöstern. Främst fungerar den som "pålägg" antingen till färdigt bröd eller på bröd som bakas, som en slags pizza. Den är ett stående inslag på frukostbordet (i allafall i Syrien och dess grannländer) då man först doppar brödet i olivolja och sedan i zha´tar. Denna rätt kallas kort och gott "zha´tar wa zeit" dvs zha´tar och olja.


1. Skala, rensa och skär pumpaköttet i jämna bitar. Klyfta löken. Lägg grönsakerna på en plåt. Sätt ugnen på 200 grader.


2. Blanda citronsaft, skal, kryddorna, riven eller pressad vitlök och olja.Jag tycker om att använda ganska mycket av både salt och chili, eftersom det gör pumpans sötma mer rättvisa. Häll ut blandningen över pumpan och löken, gegga runt ordentligt med händerna så att alla bitar täcks. Salta och peppra. Sätt in i ugnen med folie över. Sätt på vatten till linserna.


3. Smaksätt vattnet med lite grönsaksbuljong, låt linserna koka i 15-20 minuter. Pumpa och lök ska iallafall stå inne i en 20 minuter med folie på sig. Efter det tar man bort folien så att de för lite färg och yta. Låt stå i ytterligare 20 min. De sista tio kan man slänga in paprikan som är skuren i grova bitar.


4. Blanda ner hackad avokado om du har lust.Servera med en grön sallad, hembakat bröd och kanske en klick yoghurt. (Jag hade iofs bara en av tre att tillgå, men det gick bra ändå.)


fredag 26 januari 2007

Sunshine on a plate

Efter gårdagens drapa tänkte jag att dagen inlägg ska gå i soligare tecken. Speciellt när vi är mitt uppe i denna blöta, konstiga post-växthuseffekt vinter. Vad kan då passa bättre än en fräsch fruktig sallad som dessutom är den kulinariska världens motsvarighet till ett konfettiregn?

Quinoasallad med kyckling frukt och feta

2 dl quinoa
500 gram kycklingkött
(köp en färdiggrillad om du har ont om tid, ta bara bröst, bara lår eller blanda friskt)
1 stor rödlök
200-300g fetaost
1 stor mogen mango
1 granatäpple
1/2 dl cashewnötter
torkad mynta
balsamvinäger och/eller granatäpplesirap
salt
peppar

1. Om du inte har färdig kyckling, börja med att tillaga den i ungnen. Krydda försiktigt, bara lite salt och peppar. Tänk på att det kommer att finnas massor av starka smaker i salladen.
Börja sedan med att rosta quinoafröna i en torr, varm stekpanna. Det är jätteviktigt att man gör detta, eftersom fröna inte smakar så bra annars, plus att de blir en gröt när du kokar dem!

När fröna börjar poppa, och har fått en gyllenbrun lyster häller du över dem i ett durkslag och sköljer noga och länge med vatten. Koka sedan som pasta i rikligt med saltat vatten, på medelhög värme. Det går (teoretiskt) att koka quinao som ris, dvs att allt vatten absorberas under kokningen, men jag har aldrig fått det att fungera. Nackdelen med "pastametoden" är att man måste hålla quinoan under uppsikt så att den inte blir överkokt. Tio minuter kan man låta den koka innan man börjar cirkla runt den i alla fall.

2. Skala och hacka mangon, pilla loss granatäpplekärnorna, skiva löken i halvmånar, tärna fetaosten. Rosta nötterna lätt i en torr panna.

3. Häll upp den färdiga quinoan i ett durkslag och låt den rinna av ordentligt. Fördela den färdiga, ljumna kycklingen. Blanda alla ingredienser.

4. Smula över en rågad matsked torkad mynta, en rejälskvätt god olivolja, en lite försiktigare skvätt av vinägern/sirapen (dessa smaker slår lätt igenom för mycket) salta och peppra.

5. Ät, kanske tillsammans med en klick turk-yoghurt och en bit bröd.

6. Känn hur mörkret lättar lite, lite grann.

torsdag 25 januari 2007

Gnäll-risotto

Matönskningar inför 2007:

1. Att det fanns ett större utbud av och att fler handlade ekologiskt.
(Man kan ju roa sig med att avgöra vilket som är hönan och vilket som är ägget..)

2. Att det äntligen blir kriminaliserat att kalla en fralla med ett hål i för "bagel".

3. Att tusen cafékulturs-blommor får blomma.
(Är det bara jag som är dödligt trött på det slentrianmässiga svenne-italienska utbudet på alla Sveriges caféer? Ja, jag gillar också soltorkade tomater. Men jag behöver inte äta dem jämnt. Speciellt inte i den beprövade-snudd-på-dödstråkiga kombinationen soltorkade tomater, mozarella och pesto.

Den italienska matkulturen är en av de rikaste i världen, men låt oss göra det rätt. Lämna ciabattan till dem som vet vad de sysslar med och har en genuin passion för det italienska köket och kaffet.

Nästan ännumer påfrestande än pesto-hegemonin är vågen av "amerikansk" cafér. (Läs: multinationella rovdriftsföretag som öppnat sitt 673:e muffins-och-brownie franchise). Nej, jag tror inte det är bra med kakor stora som tefat. I alla fall inte om de består till 85% av transfetter.

Så vågar man hoppas på lite mer kreativt tänkande i forsättningen? Ett ryskt blini-café? Ett mellanöstern-inspirerat vattenpipehak som säljer kaffe och baklava? Eller ett ställe som inriktar sig på att göra om svenska klassiker , typ köttbulle och rödbetsmackan, i en ny fräsch tappning?

Nu finns det ju verkligen eldsjälar därute, som verkligen brinner för sin mer eller mindre omöjliga idé och all heder till dem. Men att önska sig lite fler sådana ställen kan väl ändå inte vara att gapa över förmycket?

4. Att svenska översättare slutade ge sig på att försöka översätta Jamie Olivers cockney texter till svenska. Alltså, ibland är det så plågsamt att man måste vrida sig bort från boken och hyperventilera lite. Jag tycker alltid att översättningarna påminner om när svenska översättare ska ge sig på att tolka amerikanska ghetto-filmer med glosor som your average söder-kis slängde sig med på 50-talet.

Jag vet iofs inte riktigt vad alternativet skulle vara. Att bara översätta recepten kanske?

5. Att det kunde framträda en riktigt rolig, karismatisk och passionerad svensk TV-kock.
Jag börjar bli hjärtligt trött på att det bara verkar finnas utrymme för tre personlighetstyper i den svenska kock-världen, überkäck brud a là Mat-Tina och Layla, cool-ung-kille-med-glimten-i-ögat-typen (Mat-Niklas, den där Pelle, + 100 andra) eller den största gruppen av dem alla: bister, medelålders Jan Guillou-man med uppkavlade ärmar, magkagge som symbol för sin pondus, grava macho-komplex och råvaro-fetischism.

Jag kommer att köra min Nigella-dvd på repeat tills dess att Sverige kan gräva upp någon bättre.

Ja, jag har såklart ett par önskningar till, av det mer privata slaget. T.ex en hel extra resväska att ta med till Syrien i april för att proppa med mat. Dadelkakor, baklava, farmors hemmalagade aprikosmarmelad, hundra olika sorters rostade kikärter, nötter och frön, kryddor i mängd, syrade grönsaker...the list goes on.

Hm, insåg att min önskelista lätt kan ge folk intryck av att jag är en gnällig och bitter käring. Fast jag gör det ju bara utav välvilja. Jag blir ju arg för att jag bry mig. Det är bättre att hata än att vara likgiltig och allt det där.

Tänkte faktiskt vara lite konstruktiv också idag, så här kommer ett recept på en himmelskt god risotto.

Risotto med bönor och fläsk (6 port)

400g arborio- eller avorioris
1 liter kyckling eller grönsaksbuljong
1 msk olivolja
3 finhackade schalottenlökar
1/2 selleristånd
1 dl torrt vitt vin
2 finhackade vitlöksklyftor
riven parmesanost (efter smak, men det ska vara ganska rejäla mängder)
(2-3 matskedar smör)

50g pancetta eller bacon
250 g borlotti eller canellonibönor (färdigkokta)
2 msk färsk rosmarin

1. Värm buljongen. Stek fläsket i en torr panna, tills det är knaprigt. Låt det rinna av lite på hushållspapper. Finhacka och fräs grönsakerna i oljan tillsammans med den hackade rosmarinen och fläsket. Låt det inte ta färg, bara mjukna. Efter två-tre minuter tillsätter du riset. Höj värmen något. Här är det viktigt att man rör hela tiden, riset får absolut inte brännas.

2. När riskornen börjar bli "genomskinliga" efter några minuter, tillsätter man vinet och låter det koka bort under omrörning.

3. När vinet är nästan borta, tillsätter man en slev av buljongen och en nypa salt.Sänk värmen, det ska sjuda kraftigt men inte stormkoka. Så fort vätskan börjar koka bort tillsätter man en ny slev buljong, samtidigt som man rör hela tiden. Detta borde ta 15-20 minuter. När det är färdigt ska riset vara mjukt, med fortfarande ha lite tuggmotstånd. Lite al dente, typ.
Tillsätt bönorna de sista minuterna

4. Ta kastrullen från värmen, salta och peppra. (Försiktigt med salt, både fläsket och buljongen är salt.) Tillsätt parmesan och ev smör. Smöret ingår traditionellt sätt i receptet, men jag tycker att det funkar minst lika bra utan.

5. Ät så fort du kan!


torsdag 18 januari 2007

Our friend kålrabbi


Oh my darling sprout!

Om brödet ocn livet (och Dexter)

Jag är nog den enda människa jag vet som kan få ett sjukligt begär (eller "cravings" som vi säger på svengelska) efter kålrabbi. Rå kålrabbi.

Jag kan sätta i mig en på fem minuter, jag bekymmrar mig knappt om att skala den. Mums.

Vill man äta den under lite mer verserade, men fortfarande råa former, är det jättegott att göra en liten sallad med ruccola och kanske lite körsbärstomater, smaksatt med en rejäl skvätt granatäpplesirap.

Brödbakandet har varit lite på sparlåga sen förra helgen, (då jag å andra sidan bakade fyra limpor och gjorde två plåtar müsli) men nu är det dags igen.

Vill gärna tro att bröd är själens spegel. Förra veckan när jag var i total obalans, gick alla bröd-projekt åt skogen. Det finska rågbrödet som jag arbetat med i fem dagar blev en kompakt massa på ett kilo eller två, som lätt skulle kunna användas till att slå ihjäl barn eller små hundar med.

Till och med trotjänaren, det knådfria brödet, sjönk ihop som en liten våt trasa med ovanligt hård skorpa. Men, som sagt, nya tider, nya bröd.

Eftersom min vän Fredrik var god nog att hjälpa en dataidiot (yours truly), så har jag numera, hur ska jag säga, tillgång till ett större kulturellt utbud. Mitt första projekt var Dexter. Jamenar, det lät nästan lite för bra för att vara sant:

CSI-gore! Hobbypsykologi! Michael C. Hall! Massmördare med rättspatos! Men, man oh man, det levde verkligen upp till hypen. Iallafall de två avsnitt som jag hunnit avverka.

Kan man tänka sig att SVT:s inköpare vaknar upp ur sitt koma och köper in Dexter lagom till hösten 2009?

torsdag 4 januari 2007

Gutes Rutsch!

Vicket nyår!

Det var väldigt skönt att vara tillbaka, så självklart på något sätt. Både jag och Sophia sjönk tillbaka i vår Berlin-lunk. Vi gjorde inte speciellt mycket, lämnade inte ens Prenzlauer Berg/Mitte. Vi låg mest hemma i vår enorma (lånade) lägenhet, läste korsord, läste tyska skvallertidningar och tog långa bad. Och åt massor av god mat såklart.


Lite som jag hade hoppat att julen skulle bli, men där försvann lugnet bakom en ridå av pepparkaksbak och sjukhusbesök.


Nyårsafton i sig var iofs galen. Det brukar ju bli så, när man som jag, bestämt deklarerar att i år ska man minsann ta det lugnt på nyår. Jag tror min monumentala fylla kan tillskrivas två faktorer. Dels att jag festade loss på Rotkäppchen, en dryck som slinker ner lika lätt som tja, vatten. Och jag kan verkligen dricka vatten. Dessutom är jag en dum svensk som inte har någon som helst kontroll på mitt alkoholintag under den tunna fernissan av "kontinentala dryckesvanor". Ja menar, ölen kostar fem kronor.


Innan jag blev sagolikt full var vi på förfest hos Michael och Carina. Det var jättekul att se dem igen och att se vår gamla lägenhet med 95% mer möbler än när vi bebodde den. Där vi bla gjöt tennfigurer. (Tydligen en tysk nyårstradition.) Min såg ut som en spermie, vilket kändes lite illavarslande. Det är inte riktigt så jag hade tänkt mig 2007. Tyvärr fanns "spermie" inte med i det lilla häftet som skulle hjälpa oss tyda tennets mysterier, så jag väntar med spänning.


Sen gav vi oss iväg för att se raketerna. Vi stannade på bron över Spree, precis vid Friedrichstrasse Bahnhof. Grym vy, fast tyskarna var helt galna. De hade missat den lilla detaljen att raketer ska färdas lodrätt (uppåt) och inte vågrätt (in i folksamlingar). Dessutom använde de barn istället för tomflaskor som uppskjutningsramper. Ja, det vill säga, femåringar stod och viftade med tända raketer i varje gathörn, medan de vuxna glatt såg på.

Då menar jag inte tomtebloss eller smällare (även om det är illa nog) utan raketer. Med krut i.
Efter att ha lämnat krigszonen gick vi till Volksbühne där det var en hejdundrandes fest. Jag var dock alldeles för full för att ta in speciellt mycket av den. Det var på nivån: "Jaha, var det ett band som spelade?" eller "Oj, fanns det mer än ett dansgolv?".


Som tur var hittade jag en stilig tysk som var lika full som jag var, så vi umgicks närgånget med varandra en timme eller två. Sen drack jag lite vatten och insåg att det var lika bra att gå hem. Vi var hemma vid femtiden, där jag trots stora fokuseringsproblem lyckades svänga ihop ett par quesadillias som fyllekäk.


Vaknade klockan tio och var fortfarande full. Förnekelsen var dock totalt, eftersom jag var helt övertygad om att golvet i lägenheten hade börjat luta. Hade dessutom en sjuk träningsvärk i hela kroppen av överentusiastiskt dansande.


Ett lyckat nyår hur som helst. (De är rätt sällsynta för min del.)

Ska i kommande inlägg göra en komplett matguide till Berlin, men ikväll nöjer jag mig med att bjuda på min uppdatering av knäck, käckt döpta till "etno-knäck".

Etno-knäck
2 dl vispgrädde
2 dl strösocker
2 dl ljus sirap

(Man kan egentligen använda precis vilket bas-recept för knäck man vill, jag tror inte att skillnaden är så stor. )

Blanda ihop ingredienserna i en tjockbottnad och vid panna/kastrull. Koka massan på högsta värme utan lock.

Den ska koka i ungefär tio min. Man kan använda en termometer, då ska massan vara 125 grader när den är färdig, eller göra det sk. "kulprovet". (Droppa en kula i en skål med kallt vatten och se om du kan forma en kula av det.)

Precis när massan börjar bli färdig rör du ner:

2 msk rosenvatten
2 rågade tsk torkad ingefära
1,5 dl sesamfrö (rostade eller orostade)
1 kryddmått bakpulver.

Bakpulvret gör att massan blir lite porösare och snällare för tänderna. (Bortsett från sockerchocken man utsätter dem för.)

Pilla ner massa i knäckformar med hjälp av två skedar. Låt det svalna på en bricka.