tisdagen den 25:e september 2007

Anyone for tennis?

Jag älskar britter. Jag älskar britt-landet. Det blir inte mindre älskvärt av att de från och med nu kan skryta med att ha Kristina som invånare.

Brighton var väldigt idylliskt och ur-brittiskt, nästan som en karikatyr på "britishness", komplett med små gråhåriga tanter som gick och diskuterade antika teskedar. Även om det var betydligt mer arbete än lek på den här resan och maten oftare var skräp än inte, så hann jag ändå med att roa mig kungligt emellanåt.

Varsin rejäl runda på HMV och Waterstones kostade en hel del pund, men vad ska man göra? De har ju allt man vill ha. Allt! Stod länge och pillade på den nya Nigel Slater-boken, men den fick ligga kvar. Jag älskar Nigel, men det skulle kännas lite konstigt att köpa en bok som handlade om britternas komplexa förhållande till sina hel- och halvfabrikat klenoder. Hur jag än försöker kan jag inte bli uppbåda särskilt mycket ilska över att de tog byt ut foliepappret runt Kit Kat-chokladet mot plast.

Hade egentligen tänkt köpa den nya Nigella-boken, hon är ju alltid en fröjd för öga och gom, men nä... Boken kändes faktiskt rätt oinspirerad. Tråkiga kopior av gamla recept. Nigella handlar mer om njutning än om fart. En stor del av nöjet med henne är ju att drömma sig bort till ett liv som välbemedlad brittisk överklass. Ett liv där man kan stå i sitt enorma, Aga-utrustade kök och koka en lammgryta eller fiskcurry varje kväll i tre timmar eller tillbringa söndagarna med att experimentera fram de perfekta rabarbermuffinsen. Stress och enkla nudelrätter har jag nog av som det är, thank you very much!

Det blev den senaste Jamie Oliver-boken istället. Ja, jag vet, han är fånig Ja, han har förvandlat sig själv till ett varumärke, och är tät som en tagelmadrass. Men, killen kan ju laga mat och han älskar uppenbarligen att göra det. Dessutom ska han ha plus för att han verkligen går hela vägen och fyller kapitlet om småvilt med bilder på döda kaninisar. Ska man äta kött ska man också vara på det klara med exakt vad det är man äter. Pannbiffar växer inte på träd. Viltkött är ju dessutom alltid att föredra ur både ekologisk och etisk synvinkel. (Ja, det blev visst en liten utläggning här.)

Förrutom böcker om mat köpte jag mat. Kastanjepure, en ekologisk alg och kapirspastej/kryddblandning som ska vara himmelsk till fisk och skaldjur, Kettel-chips, chokladkex och sist men inte minst crumpets.

Guds svampiga gåva till mänskligheten De har håll i sig där smöret ska rinna ner. Behöver jag tillägga något mer?

söndagen den 26:e augusti 2007

En bitterfittas betraktelser

Inser att jag varit lite väl mycket av en bitterfitta på senaste tiden i den här bloggen. Får försöka att skriva lite mer positivt i fortsättningen. Fast vad ska jag göra när gloom and doom liksom är min inställning till tillvaron?

torsdagen den 16:e augusti 2007

Antidepp-fett

Väcktes halv åtta i morse av att telefonen ringde (på min lediga dag!). Trots att jag hade planer på att igen lite av mitt kroniska sömnunderskott blev jag ändå glad över att bli väckt så bryskt. Det var nämligen farbror doktor, eller snarare hans sekreterare, som meddelade att jag har fått en tid redan nästa vecka. Så nu kanske jag kan få min ben-operation innan året är slut. Jag hade ställt in mig på många tröstlösa månaders vårdkö, så detta var en glad överraskning. Tänk att kunna gå normalt, inom en överskådlig framtid! Det är så jag känner en liten glädjetår i ögonvrån.

Fast är det någonting jag lärt mig av mina många och långa förehavanden med sjukvården, så är det att man aldrig ska ta ut något i förskott. Jag gör mitt bästa för att förtränga alla sociopat-läkare, klantiga feldiagnoser och utdragna väntetider jag upplevt, jag skulle bara bli så bitter.

Det där med hälsa är ett så flyttande begrepp. Jag har aldrig varit allvarligt sjuk (utom den enstaka mördarinfluensan eller lugninflammationen), men jag har ändå haft klippkort hos doktorn sen tidiga tonåren. Jag är helt enkelt ett måndagsexemplar.

Alltid är det nåt som är fel, eller har gått sönder. Ju fler grejer jag testar på i livet, ju fler diagnoser dyker det upp. Konstiga allergier, felställda fötter, knölar, syndrom hit och dit. Inte konstigt att jag har frikort både inom sjukvården och hos apoteket.

Tur att man alltid kan trösta sig med mat. Mitt uppåt-tjack för tillfället Jabugo-skinka, eller Loncheado de Jamón Ibérico puro de bellota som den egentligen heter. Skivorna av denna salta lilla dyrgrip bar min ömma moder och fader med sig från Barcelona för några veckor sedan.
Tillsammans med en fantastisk grapefrukt-stor, lokalproducerad getost, fast den skickade undertecknad till de sälla jaktmarkerna på två dagar. Men skinkan. Åh. Det har varit ett utdraget njutande.

Vad som gör den till skinkornas Rolls Royce är dels de glada grisarna som offrar sina rumpor, dels hanteringen när rumpan skiljts från nämnda grisar. Under sin levnad strövar denna speciella lokala ras av gris runt i de stora skogarna i Jabugoprovinsen och lever enbart på ekollon, kastanjer och gräs. Detta ger skinkan en gudomligt fyllig, nötig ton, en organisk marinad helt enkelt. Efter slakt torkas och saltas skinkan i tre år (!) under noggrant övervakade former. Skinkan utsätts för fler kvalitetskontroller än ett Fabergé ägg, innan den slutligen för säljas.

Nu ligger den i mitt kylskåp (men den måste absolut vara rumsvarm innan servering), djupröd, nästan lilatonad, insprängd med tjocka, vacker gulskimrande fettstrimmor. Blir lycklig bara av att se den.

Jamón Ibérico är en enkel själ, den trivs bäst i avskalade sammanhang, med lite spanskt rödvin ett glas sherry och en bit bröd. Funkar också fint i enklare rätter, som till en god örtomelett. Den enda orosmolnet är att den snart är slut. Någon som ska till Spanien snart?


Åh, undra om man skulle kunna ta den som handbagage?

tisdagen den 7:e augusti 2007

Prestationsdemoner

Så var man här igen. Det har ekat tomt på den här bloggen ett tag. Av diverse anledningar. Jobb är en av dem. Vissa, mer nitiska bloggare, lyckas utmärkt med att hålla kombinera bloggandet med heltidsjobb. Jag orkar inte kombinera heltidsjobb med någonting, förrutom att stirra tomt framför mig.

Fast den främsta anledningen till att här inte har varit varken snack eller verkstad på sistone är prestationsångesten. That's right, prestationsångest trogen följeslagare och mitt livs gissel. Det gick liksom lite för bra för den här bloggen ett tag. På en blygsam skala, visst, men icke dessto mindre, började jag få en viss uppmärksamhet.

Jag kunde inte längre hålla mina de inre demonerna i schack genom att intala mig att detta var ett sketet litet hobbyprojekt som jag slängde ihop med vänster hand och inte brydde mig om, inte på riktigt.
Problemet är att såfort jag tar steget ut och börjar ta något på allvar, går det genast prestige i det. Kraven blir gigantiska. Jag måste bli bäst, världsbäst. Jag har i hela mitt liv medvetet valt bort grejer som det inte finns en teoretisk chans att jag kan bli bäst på. (Därav mitt icke-existerande sportintresse under uppväxten.)

Denna tvångstanke, en blandning av grandiost storhetsvansinne och uselt självförtroende, sätter jämt krokben för mig. Därför tänker jag inte låta denna blogg bli ännu ett sorgligt offer för mina tvångstankar. Från och med nu är detta en kravlös blogg. Därmed basta.

Ja, det var väl allt jag ville säga idag.

Nästa gång kanske jag tom skriver om mat.

fredagen den 1:e juni 2007

I huvudet på en matnörd

Mina vänner brukar kalla mig köks-Hitler. Detta eftersom jag beter mig som en regelrätt diktator i köket. Eller snarare kök i plural. Allas kök är mitt territorium. När jag väl tagit kontrollen i köket släpper jag helst inte till. Vänliga erbjudanden om att hjälpa avvisas bestämt.

Undantaget är fellow matnördar som jag vet att jag kan lita på, som sköter sin kant och gör det bra. Kravet är naturligtvis att vi inte inkränktar på varandrar lilla inpissade ruta. Är jag ansvarig för huvudrätten får den andra fixa med efterrätten.
Ja, och är det någon annans recept eller allmäna matvision som ska följas inrättar jag mig såklart snällt i ledet och hackar vad jag blir tillsagd (jag är inte helt omöjlig).

Men detta är som sagt undantag.

Hemligheten bakom detta är, förutom ett inte helt sunt kontrollbehov, att jag tycker det är roligt. Jag tycker det är roligt att hacka grönsaker (ja tom lök), älskar att putsa kött och rensa fisk, får en kick av att stå och knåda kladdiga degar. Därför vill jag självisk som jag är, ha allt det roliga för mig själv.

Icke-matnördar förstår inte detta. Det ser matlagning som något jobbigt. Ett måste. Som Kristina uttrycker det: "Det kvittar ju hur god och bra mat man än lagar, nästa dag måste man laga mat igen!". Ett Sisyfos-arbete alltså. Icke-matnördar verkar även tycka att det här med att komma på vad som ska lagas är gissel.

Jag kan sympatisera med den här inställningen. Men jag förstår den inte. Att tänka på mat är ju det roligaste som finns. Jag gör det dagarna i ända. Smakkombinationer som jag vill testa eller försöka återskapa i mitt eget kök. Egna knorrar på befintliga recept. Spännande råvaror jag inte testat än. Oftast har jag i runda svängar planerat vad ska äta under hela dagen till frukost. Frukosten funderar jag på på kvällen innan jag lägger mig. (Kan det bli gott med jordnötssmör i gröten? Hinner jag laga en omelette? osv) Att bestämma sig för att laga något riktigt gott till middag och avnjuta detta med ett glas vin ensam eller i gott sällskap är det som gör en medioker dag riktigt bra eller en usel dag mer uthärdlig. Mat är tröst, lyckopiller och stämningsskapare.

Det enda som ger mig ångest är tanken på all god mat som jag aldrig hinner smaka. Alla länders mat som jag aldrig kommer kunna uppleva på plats. Alla projekt som jag aldrig kommer hinna utföra. Att tänka på detta ger mig tryck över bröstet.

Att handla mat verkar också upplevas som jobbigt. Jag går på Hemköp istället för att meditera. Jag avverkar sällan en mataffär på under fyrtio minuter, om jag inte är riktigt stressad. Kristina vägrar numer att handla mat med mig (däremot äter hon gärna den). Hon har sett mig en gång för mycket med glasartad blick, katatont stirrandes på en affärs utbud av ost. När jag är i ett nytt land är ett av de första stoppen en stor, välsorterad mataffär. Mat är bästa sättet att få grepp om en annan kultur, jag lovar!

Så nästa gång då handlar, ta dig lite extra tid till att studera ett par riktigt fina sparrisar, glänsande oliver, eller lukta lite extra vid ostdisken. Det kommer att gör allting mycket roligare. Vi måste ju trots allt äta ändå, dag ut och dag in, så mycket bättre om man kan njuta av det också.

onsdagen den 23:e maj 2007

Bovete och buffliga, brittiska män

Igår var jag på Debaser för första gången. Eller åtminstone på deras utegård/veranda/patio eller vad de helst vill kalla det. Gick dit med Reb och Marie, det var gratis och vädret var fint. Först satt vi ocg lyssnade en stund på Moto boy. Han hade juvlig röst, dessutom såg han ut som han var gästskådis i "Buffy". Ett ansikte som gjort för amerikansk prime time-tv, en piffig liten läderoutfit balanserandes på gränsen mellan goth-rock och Village People och ett silverkors i örat. Han hade kunnat vara Spikes förlorade bror vilken dag i veckan som helst.

Efter ett tag anslöt Kristina, som var rasande hungrig. Eftersom jag haft en djävulsk dag på jobbet (limpistolskrig i klassen, missad lunch och cykelolycka på vägen hem var några av inslagen) beslöt jag mig för att göra K sällskap.

Anna rekommenderade deras quesadillas, så jag satsade på det trots att det fanns chili-burgare på menyn (och jag är barnsligt svag för stora mängder kött). K körde dock köttspåret.

Tyvärr kan jag inte säga att var imponerad. Servitrisen var vänlig, om än väldigt stressad och i köket var det tydligen total härdsmälta. Att vänta en timme på en allt kallare uteservering för att få en burgare och en grillad tortilla känns lite magstarkt. Och maten, när den väl kom var väl...eh, not worth waiting for direkt.

Brödet var gott och hade de obligatoriska sotkanterna. Men. Kycklingen var riklig, men torr. Osten var tuggvänlig, men i stor sätt smaklös. Salsan var iofs hemmagjord och innehöll färsk koriander, vilket alltid är ett plus. Tyvärr var den tillverkad på tomater som dött en plågsam död i ett kylskåp och var därför vattning och just det, smaklös. Ibland försökte de små bitarna färsk chili påkalla uppmärksamhet, men de mötte ett övermäktigt motstånd. Guacamolen såg ut (och smakade) som ghostbuster-slime. Dessutom var tillbehören ganska snålt tilltagna.

Jag blev väldigt mätt, jag led inte under måltiden, men jag tycker inte att det var värt 110 kronor.

Chili-burgaren var ok i smaken, men köttet var torrt och saknade den där rosa spänsten man vill ha i en perfekt hamburgare. Jag ska inte svära på det, men pommesen såg misstänkt strömlinjeformad ut också. Plus dock för det lite grövre brödet. En habil hamburgare, men med Vinylbaren runt hörnet och Bishops Arms gudomliga chili-burgare en cykeltur bort måste man prestera bättre än så.

Får hoppas att det bara rör sig om barnsjukdomar i köket, för stället är ju topp i övrigt.

Tur att Marie bakat en fantastisk rabarberpaj som tröst.

Idag skulle jag egentligen till Debaser igen och dricka lite öl, men jag blev så trött av jobb och träning. Dessutom var det ju Extras på tv. Oh, Extras! Den här säsongen är bättre än ettan hitills. Den är helt där uppe med de vassaste Office-avsnitten. Iofs nåddes någon slags komik-nirvana i förra avsnittet med David Bowies nidvisa, men dvärgar är ju alltid roligt.

Dessutom var Daniel Radcliffe rolig som kåt, känslomässigt störd barnstjärna. Fast inget, inget, klår Stephen Merchant.

Så istället för att stå och huttra med en öl i handen bakade jag bovetebullar och kröp upp i soffan.

Kryddiga bovetebullar

6 dl mörkt lantbrödsmjöl eller rågsikt
2 dl helt bovete
1 tsk salt
3 dl yoghurt (+halv-en dl vatten)
50 g jäst
2 msk olivolja
1 tsk korianderfrön
1/2 tsk anisfrön
1/2 tsk fänkålsfrön

1. Blanda mjöl, bovete och salt i en stor bunke. Sätt fram yoghurten i förväg, eller värm den försiktigt till rumstemperatur. Blanda ner jästen i den ljummna yoghurten, tillsätt den tillsammans med oljan till de torra ingredienserna. Blanda ihop till en kladdig deg. Tillsätt lite vatten vid behov. Jäs i 30 min

2. Rosta kryddorna på lagom värme i en torr stekpanna några minuter. Mortla dem. När degen är färdigjäst, börja knåda in kryddorna. Knåda degen smidig i 10 minuter. Låt sedan degen jäsa 40-50 minuter.

3. Sätt på ugnen på 200 grader. När degen är färdigjäst, forma den till en korv och dela i åtta delar. Rulla till bullar och lägg dem på en plåt. Gör två-tre snitt med en vass kniv på varje bulle och låt jäsa i tio min. Grädda sen i 15-20 minuter.

Du får ett jättegott matbröd, var sträva, mustiga kryddighet kommer att vara en perfekt kompis till en krämig soppa på någon vårprimör. Eller att bara äta varma med lite smör...

lördagen den 19:e maj 2007

Pity me

Nej, jag har inte dött. Eller slutat laga och äta god mat (hemska tanke). Eller slutat äta helt och hållet för den delen (ännu hemskare tanke).

För ursäkta vilken usel bloggare jag varit den här månaden kommer här min avbön/gnällvals/fjäsk:

För det första har jag jobbat som en liten slav. Har hoppat runt mellan tre olika skolor och vårdboendet där jag ska jobba i sommar. Som timvikare är man ensam ansvarig för sitt välmående, vilket jag glömde bort någonstans på vägen. Hence sa jag jag till alla som ringde. "Javisst-jag-kan-hoppa-in-där" var mitt mantra.

Förrutom en del pengar gav detta en del ohälsosamma bieffekter som t.ex att jag i onsdags avslutade ett bräde på tolv arbetsdagar i sträck. Vissa av dessa innebar skola på förmiddagen och sen direkt till vårdboendet för kvällsjobb. Ja, det är väldigt tråkigt att lyssna på en människa som gnäller över hur mycket hon jobbar, men jag lovar, det är mycket, mycket tråkigare att vara den människan.

Matmässigt innebar detta att jag åt vad som innebar minsta möjliga ansträngning. Vilket i praktiken innebar skolmat (inte bra mat alls, var är Jamie Oliver!?), vårdboendemat (om möjligt ännu värre än skolmaten) och falafel. Ja, och så barmhärtiga vänners matlagning som hindrade mig från helt gå under av god mat-abstinens.

För att göra allt ännu lite roligare hade jag även en ansökan till Östra Grevies måleri-linje att ta hand om. Naturligtvis var min framförhållning usel. Tre oljemålningsar och två kartonger med teckningar matrialiserar sig inte av ren tankekraft. Dessutom upptäckte jag att jag missat ansökningsdatum för den skriftliga anmälningen. Detta ledde till en extra tur ut till skolan där jag med K's hjälp fick fjäska in mig till en andra chans. När det hotet väl var avvärjt återstod ändå arbetsproverna, som det ju egentligen handlar om. Dagen innan de skulle in stod jag och torkade den sista tavlan med hårtork.

När jag sen trodde att allt äntligen lugnat, kom jag hem en dag och såg två kuvert på dörrmattan. Det ena var antagningsbeskedet till Östra Grevie (!!!) det andra var kontrollbeskedet från VHS. Jag öppnade ÖG-brevet först, och var därför genuint glad över det i fem minuter innan jag öppnade VHS-brevet och fick en kalldusch. Mitt snitt var mycket lägre än det borde vara efter alla kurser jag läst upp. Ringde till VHS-tanten. Sen följde en förvirrad konversation i tio minuter där jag först trodde att hela betygssystemet hade genomgått en drastisk men hemlig förändring. Jag var i totalt upplösningstillstånd när VHS-tanten försynt påpekade att jag ju faktiskt kunde läsa upp min tyska.

"Men det har jag ju gjort!!" skrek jag i den stackars tantens öra. "Jag har ju höjt det till MVG!" Sen följde en lång plågsam tystnad, efter vilken tanten mummlade fram att den kurs jag hade tentat upp på komvux inte motsvarade den tyska jag hade läst i gymnasiet.

Tillfällig black-out från min sida. Det tog en halv minut innan jag började andas igen. (Kändes det som iallafall) VHS-människan sa att jag fick ta detta med komvux för det fanns inget de kunde göra. Komvux-studievägledaren hade alltså översatt mina gamla tyskkurser fel till det nya kurssystemet. Jag hade läst tyska steg 1 och 2, när jag borde läst steg 3 och 4.

Ringde Komvux, men vid det här laget grät jag så mycket att det var ett under att de uppfattade någonting jag fick ur mig. Efter ett samtal i tio minuter, där komvux-kvinnan tyckte att det var mitt eget fel, eftersom jag borde förståt att det provet jag skrev var för lätt. Samt att det inte finns någonting komvux kan göra. Alls. Överhuvudtaget. Förrutom att säga att det är hemskt tråkigt. Tillslut fräste hon av mig med "Vad vill du att jag ska säga? Att vi ska hjälpa dig bara för att det är synd om dig?!"

Ja och det var det. Efter den första timmen av gråta-skrika-spy känns det ändå helt okej. Som om att detta var meningen på något sätt. Jag menar, sånt här händer ju bara inte. Att jag har tentat av 200 poäng av fel sort. Det är ren komik! Nu får jag ta det här året till att hålla på med min konst och läsa lite tyska parallellt. Sen får vi se. Jag orkar inte stressa mer iallafall.

Så,var nu goda medmänniskor och förlåt mig för en försummad blogg. Jag tänkte faktiskt publicera ett recept nu, men det känns som om detta inlägg redan är långt nog och ändå totalt off topic.

Maten får bli en annan dag (inte om en månad jag lovar!)