En bitterfittas betraktelser

Inser att jag varit lite väl mycket av en bitterfitta på senaste tiden i den här bloggen. Får försöka att skriva lite mer positivt i fortsättningen. Fast vad ska jag göra när gloom and doom liksom är min inställning till tillvaron?

Antidepp-fett

Väcktes halv åtta i morse av att telefonen ringde (på min lediga dag!). Trots att jag hade planer på att igen lite av mitt kroniska sömnunderskott blev jag ändå glad över att bli väckt så bryskt. Det var nämligen farbror doktor, eller snarare hans sekreterare, som meddelade att jag har fått en tid redan nästa vecka. Så nu kanske jag kan få min ben-operation innan året är slut. Jag hade ställt in mig på många tröstlösa månaders vårdkö, så detta var en glad överraskning. Tänk att kunna gå normalt, inom en överskådlig framtid! Det är så jag känner en liten glädjetår i ögonvrån.

Fast är det någonting jag lärt mig av mina många och långa förehavanden med sjukvården, så är det att man aldrig ska ta ut något i förskott. Jag gör mitt bästa för att förtränga alla sociopat-läkare, klantiga feldiagnoser och utdragna väntetider jag upplevt, jag skulle bara bli så bitter.

Det där med hälsa är ett så flyttande begrepp. Jag har aldrig varit allvarligt sjuk (utom den enstaka mördarinfluensan eller lugninflammationen), men jag har ändå haft klippkort hos doktorn sen tidiga tonåren. Jag är helt enkelt ett måndagsexemplar.

Alltid är det nåt som är fel, eller har gått sönder. Ju fler grejer jag testar på i livet, ju fler diagnoser dyker det upp. Konstiga allergier, felställda fötter, knölar, syndrom hit och dit. Inte konstigt att jag har frikort både inom sjukvården och hos apoteket.

Tur att man alltid kan trösta sig med mat. Mitt uppåt-tjack för tillfället Jabugo-skinka, eller Loncheado de Jamón Ibérico puro de bellota som den egentligen heter. Skivorna av denna salta lilla dyrgrip bar min ömma moder och fader med sig från Barcelona för några veckor sedan.
Tillsammans med en fantastisk grapefrukt-stor, lokalproducerad getost, fast den skickade undertecknad till de sälla jaktmarkerna på två dagar. Men skinkan. Åh. Det har varit ett utdraget njutande.

Vad som gör den till skinkornas Rolls Royce är dels de glada grisarna som offrar sina rumpor, dels hanteringen när rumpan skiljts från nämnda grisar. Under sin levnad strövar denna speciella lokala ras av gris runt i de stora skogarna i Jabugoprovinsen och lever enbart på ekollon, kastanjer och gräs. Detta ger skinkan en gudomligt fyllig, nötig ton, en organisk marinad helt enkelt. Efter slakt torkas och saltas skinkan i tre år (!) under noggrant övervakade former. Skinkan utsätts för fler kvalitetskontroller än ett Fabergé ägg, innan den slutligen för säljas.

Nu ligger den i mitt kylskåp (men den måste absolut vara rumsvarm innan servering), djupröd, nästan lilatonad, insprängd med tjocka, vacker gulskimrande fettstrimmor. Blir lycklig bara av att se den.

Jamón Ibérico är en enkel själ, den trivs bäst i avskalade sammanhang, med lite spanskt rödvin ett glas sherry och en bit bröd. Funkar också fint i enklare rätter, som till en god örtomelett. Den enda orosmolnet är att den snart är slut. Någon som ska till Spanien snart?

Åh, undra om man skulle kunna ta den som handbagage?

Prestationsdemoner

Så var man här igen. Det har ekat tomt på den här bloggen ett tag. Av diverse anledningar. Jobb är en av dem. Vissa, mer nitiska bloggare, lyckas utmärkt med att hålla kombinera bloggandet med heltidsjobb. Jag orkar inte kombinera heltidsjobb med någonting, förrutom att stirra tomt framför mig.

Fast den främsta anledningen till att här inte har varit varken snack eller verkstad på sistone är prestationsångesten. That's right, prestationsångest trogen följeslagare och mitt livs gissel. Det gick liksom lite för bra för den här bloggen ett tag. På en blygsam skala, visst, men icke dessto mindre, började jag få en viss uppmärksamhet.

Jag kunde inte längre hålla mina de inre demonerna i schack genom att intala mig att detta var ett sketet litet hobbyprojekt som jag slängde ihop med vänster hand och inte brydde mig om, inte på riktigt.
Problemet är att såfort jag tar steget ut och börjar ta något på allvar, går det genast prestige i det. Kraven blir gigantiska. Jag måste bli bäst, världsbäst. Jag har i hela mitt liv medvetet valt bort grejer som det inte finns en teoretisk chans att jag kan bli bäst på. (Därav mitt icke-existerande sportintresse under uppväxten.)

Denna tvångstanke, en blandning av grandiost storhetsvansinne och uselt självförtroende, sätter jämt krokben för mig. Därför tänker jag inte låta denna blogg bli ännu ett sorgligt offer för mina tvångstankar. Från och med nu är detta en kravlös blogg. Därmed basta.

Ja, det var väl allt jag ville säga idag.

Nästa gång kanske jag tom skriver om mat.