tisdag 25 september 2007

Anyone for tennis?

Jag älskar britter. Jag älskar britt-landet. Det blir inte mindre älskvärt av att de från och med nu kan skryta med att ha Kristina som invånare.

Brighton var väldigt idylliskt och ur-brittiskt, nästan som en karikatyr på "britishness", komplett med små gråhåriga tanter som gick och diskuterade antika teskedar. Även om det var betydligt mer arbete än lek på den här resan och maten oftare var skräp än inte, så hann jag ändå med att roa mig kungligt emellanåt.

Varsin rejäl runda på HMV och Waterstones kostade en hel del pund, men vad ska man göra? De har ju allt man vill ha. Allt! Stod länge och pillade på den nya Nigel Slater-boken, men den fick ligga kvar. Jag älskar Nigel, men det skulle kännas lite konstigt att köpa en bok som handlade om britternas komplexa förhållande till sina hel- och halvfabrikat klenoder. Hur jag än försöker kan jag inte bli uppbåda särskilt mycket ilska över att de tog byt ut foliepappret runt Kit Kat-chokladet mot plast.

Hade egentligen tänkt köpa den nya Nigella-boken, hon är ju alltid en fröjd för öga och gom, men nä... Boken kändes faktiskt rätt oinspirerad. Tråkiga kopior av gamla recept. Nigella handlar mer om njutning än om fart. En stor del av nöjet med henne är ju att drömma sig bort till ett liv som välbemedlad brittisk överklass. Ett liv där man kan stå i sitt enorma, Aga-utrustade kök och koka en lammgryta eller fiskcurry varje kväll i tre timmar eller tillbringa söndagarna med att experimentera fram de perfekta rabarbermuffinsen. Stress och enkla nudelrätter har jag nog av som det är, thank you very much!

Det blev den senaste Jamie Oliver-boken istället. Ja, jag vet, han är fånig Ja, han har förvandlat sig själv till ett varumärke, och är tät som en tagelmadrass. Men, killen kan ju laga mat och han älskar uppenbarligen att göra det. Dessutom ska han ha plus för att han verkligen går hela vägen och fyller kapitlet om småvilt med bilder på döda kaninisar. Ska man äta kött ska man också vara på det klara med exakt vad det är man äter. Pannbiffar växer inte på träd. Viltkött är ju dessutom alltid att föredra ur både ekologisk och etisk synvinkel. (Ja, det blev visst en liten utläggning här.)

Förrutom böcker om mat köpte jag mat. Kastanjepure, en ekologisk alg och kapirspastej/kryddblandning som ska vara himmelsk till fisk och skaldjur, Kettel-chips, chokladkex och sist men inte minst crumpets.

Guds svampiga gåva till mänskligheten De har håll i sig där smöret ska rinna ner. Behöver jag tillägga något mer?

söndag 26 augusti 2007

En bitterfittas betraktelser

Inser att jag varit lite väl mycket av en bitterfitta på senaste tiden i den här bloggen. Får försöka att skriva lite mer positivt i fortsättningen. Fast vad ska jag göra när gloom and doom liksom är min inställning till tillvaron?

torsdag 16 augusti 2007

Antidepp-fett

Väcktes halv åtta i morse av att telefonen ringde (på min lediga dag!). Trots att jag hade planer på att igen lite av mitt kroniska sömnunderskott blev jag ändå glad över att bli väckt så bryskt. Det var nämligen farbror doktor, eller snarare hans sekreterare, som meddelade att jag har fått en tid redan nästa vecka. Så nu kanske jag kan få min ben-operation innan året är slut. Jag hade ställt in mig på många tröstlösa månaders vårdkö, så detta var en glad överraskning. Tänk att kunna gå normalt, inom en överskådlig framtid! Det är så jag känner en liten glädjetår i ögonvrån.

Fast är det någonting jag lärt mig av mina många och långa förehavanden med sjukvården, så är det att man aldrig ska ta ut något i förskott. Jag gör mitt bästa för att förtränga alla sociopat-läkare, klantiga feldiagnoser och utdragna väntetider jag upplevt, jag skulle bara bli så bitter.

Det där med hälsa är ett så flyttande begrepp. Jag har aldrig varit allvarligt sjuk (utom den enstaka mördarinfluensan eller lugninflammationen), men jag har ändå haft klippkort hos doktorn sen tidiga tonåren. Jag är helt enkelt ett måndagsexemplar.

Alltid är det nåt som är fel, eller har gått sönder. Ju fler grejer jag testar på i livet, ju fler diagnoser dyker det upp. Konstiga allergier, felställda fötter, knölar, syndrom hit och dit. Inte konstigt att jag har frikort både inom sjukvården och hos apoteket.

Tur att man alltid kan trösta sig med mat. Mitt uppåt-tjack för tillfället Jabugo-skinka, eller Loncheado de Jamón Ibérico puro de bellota som den egentligen heter. Skivorna av denna salta lilla dyrgrip bar min ömma moder och fader med sig från Barcelona för några veckor sedan.
Tillsammans med en fantastisk grapefrukt-stor, lokalproducerad getost, fast den skickade undertecknad till de sälla jaktmarkerna på två dagar. Men skinkan. Åh. Det har varit ett utdraget njutande.

Vad som gör den till skinkornas Rolls Royce är dels de glada grisarna som offrar sina rumpor, dels hanteringen när rumpan skiljts från nämnda grisar. Under sin levnad strövar denna speciella lokala ras av gris runt i de stora skogarna i Jabugoprovinsen och lever enbart på ekollon, kastanjer och gräs. Detta ger skinkan en gudomligt fyllig, nötig ton, en organisk marinad helt enkelt. Efter slakt torkas och saltas skinkan i tre år (!) under noggrant övervakade former. Skinkan utsätts för fler kvalitetskontroller än ett Fabergé ägg, innan den slutligen för säljas.

Nu ligger den i mitt kylskåp (men den måste absolut vara rumsvarm innan servering), djupröd, nästan lilatonad, insprängd med tjocka, vacker gulskimrande fettstrimmor. Blir lycklig bara av att se den.

Jamón Ibérico är en enkel själ, den trivs bäst i avskalade sammanhang, med lite spanskt rödvin ett glas sherry och en bit bröd. Funkar också fint i enklare rätter, som till en god örtomelett. Den enda orosmolnet är att den snart är slut. Någon som ska till Spanien snart?


Åh, undra om man skulle kunna ta den som handbagage?

tisdag 7 augusti 2007

Prestationsdemoner

Så var man här igen. Det har ekat tomt på den här bloggen ett tag. Av diverse anledningar. Jobb är en av dem. Vissa, mer nitiska bloggare, lyckas utmärkt med att hålla kombinera bloggandet med heltidsjobb. Jag orkar inte kombinera heltidsjobb med någonting, förrutom att stirra tomt framför mig.

Fast den främsta anledningen till att här inte har varit varken snack eller verkstad på sistone är prestationsångesten. That's right, prestationsångest trogen följeslagare och mitt livs gissel. Det gick liksom lite för bra för den här bloggen ett tag. På en blygsam skala, visst, men icke dessto mindre, började jag få en viss uppmärksamhet.

Jag kunde inte längre hålla mina de inre demonerna i schack genom att intala mig att detta var ett sketet litet hobbyprojekt som jag slängde ihop med vänster hand och inte brydde mig om, inte på riktigt.
Problemet är att såfort jag tar steget ut och börjar ta något på allvar, går det genast prestige i det. Kraven blir gigantiska. Jag måste bli bäst, världsbäst. Jag har i hela mitt liv medvetet valt bort grejer som det inte finns en teoretisk chans att jag kan bli bäst på. (Därav mitt icke-existerande sportintresse under uppväxten.)

Denna tvångstanke, en blandning av grandiost storhetsvansinne och uselt självförtroende, sätter jämt krokben för mig. Därför tänker jag inte låta denna blogg bli ännu ett sorgligt offer för mina tvångstankar. Från och med nu är detta en kravlös blogg. Därmed basta.

Ja, det var väl allt jag ville säga idag.

Nästa gång kanske jag tom skriver om mat.

fredag 1 juni 2007

I huvudet på en matnörd

Mina vänner brukar kalla mig köks-Hitler. Detta eftersom jag beter mig som en regelrätt diktator i köket. Eller snarare kök i plural. Allas kök är mitt territorium. När jag väl tagit kontrollen i köket släpper jag helst inte till. Vänliga erbjudanden om att hjälpa avvisas bestämt.

Undantaget är fellow matnördar som jag vet att jag kan lita på, som sköter sin kant och gör det bra. Kravet är naturligtvis att vi inte inkränktar på varandrar lilla inpissade ruta. Är jag ansvarig för huvudrätten får den andra fixa med efterrätten.
Ja, och är det någon annans recept eller allmäna matvision som ska följas inrättar jag mig såklart snällt i ledet och hackar vad jag blir tillsagd (jag är inte helt omöjlig).

Men detta är som sagt undantag.

Hemligheten bakom detta är, förutom ett inte helt sunt kontrollbehov, att jag tycker det är roligt. Jag tycker det är roligt att hacka grönsaker (ja tom lök), älskar att putsa kött och rensa fisk, får en kick av att stå och knåda kladdiga degar. Därför vill jag självisk som jag är, ha allt det roliga för mig själv.

Icke-matnördar förstår inte detta. Det ser matlagning som något jobbigt. Ett måste. Som Kristina uttrycker det: "Det kvittar ju hur god och bra mat man än lagar, nästa dag måste man laga mat igen!". Ett Sisyfos-arbete alltså. Icke-matnördar verkar även tycka att det här med att komma på vad som ska lagas är gissel.

Jag kan sympatisera med den här inställningen. Men jag förstår den inte. Att tänka på mat är ju det roligaste som finns. Jag gör det dagarna i ända. Smakkombinationer som jag vill testa eller försöka återskapa i mitt eget kök. Egna knorrar på befintliga recept. Spännande råvaror jag inte testat än. Oftast har jag i runda svängar planerat vad ska äta under hela dagen till frukost. Frukosten funderar jag på på kvällen innan jag lägger mig. (Kan det bli gott med jordnötssmör i gröten? Hinner jag laga en omelette? osv) Att bestämma sig för att laga något riktigt gott till middag och avnjuta detta med ett glas vin ensam eller i gott sällskap är det som gör en medioker dag riktigt bra eller en usel dag mer uthärdlig. Mat är tröst, lyckopiller och stämningsskapare.

Det enda som ger mig ångest är tanken på all god mat som jag aldrig hinner smaka. Alla länders mat som jag aldrig kommer kunna uppleva på plats. Alla projekt som jag aldrig kommer hinna utföra. Att tänka på detta ger mig tryck över bröstet.

Att handla mat verkar också upplevas som jobbigt. Jag går på Hemköp istället för att meditera. Jag avverkar sällan en mataffär på under fyrtio minuter, om jag inte är riktigt stressad. Kristina vägrar numer att handla mat med mig (däremot äter hon gärna den). Hon har sett mig en gång för mycket med glasartad blick, katatont stirrandes på en affärs utbud av ost. När jag är i ett nytt land är ett av de första stoppen en stor, välsorterad mataffär. Mat är bästa sättet att få grepp om en annan kultur, jag lovar!

Så nästa gång då handlar, ta dig lite extra tid till att studera ett par riktigt fina sparrisar, glänsande oliver, eller lukta lite extra vid ostdisken. Det kommer att gör allting mycket roligare. Vi måste ju trots allt äta ändå, dag ut och dag in, så mycket bättre om man kan njuta av det också.

onsdag 23 maj 2007

Bovete och buffliga, brittiska män

Igår var jag på Debaser för första gången. Eller åtminstone på deras utegård/veranda/patio eller vad de helst vill kalla det. Gick dit med Reb och Marie, det var gratis och vädret var fint. Först satt vi ocg lyssnade en stund på Moto boy. Han hade juvlig röst, dessutom såg han ut som han var gästskådis i "Buffy". Ett ansikte som gjort för amerikansk prime time-tv, en piffig liten läderoutfit balanserandes på gränsen mellan goth-rock och Village People och ett silverkors i örat. Han hade kunnat vara Spikes förlorade bror vilken dag i veckan som helst.

Efter ett tag anslöt Kristina, som var rasande hungrig. Eftersom jag haft en djävulsk dag på jobbet (limpistolskrig i klassen, missad lunch och cykelolycka på vägen hem var några av inslagen) beslöt jag mig för att göra K sällskap.

Anna rekommenderade deras quesadillas, så jag satsade på det trots att det fanns chili-burgare på menyn (och jag är barnsligt svag för stora mängder kött). K körde dock köttspåret.

Tyvärr kan jag inte säga att var imponerad. Servitrisen var vänlig, om än väldigt stressad och i köket var det tydligen total härdsmälta. Att vänta en timme på en allt kallare uteservering för att få en burgare och en grillad tortilla känns lite magstarkt. Och maten, när den väl kom var väl...eh, not worth waiting for direkt.

Brödet var gott och hade de obligatoriska sotkanterna. Men. Kycklingen var riklig, men torr. Osten var tuggvänlig, men i stor sätt smaklös. Salsan var iofs hemmagjord och innehöll färsk koriander, vilket alltid är ett plus. Tyvärr var den tillverkad på tomater som dött en plågsam död i ett kylskåp och var därför vattning och just det, smaklös. Ibland försökte de små bitarna färsk chili påkalla uppmärksamhet, men de mötte ett övermäktigt motstånd. Guacamolen såg ut (och smakade) som ghostbuster-slime. Dessutom var tillbehören ganska snålt tilltagna.

Jag blev väldigt mätt, jag led inte under måltiden, men jag tycker inte att det var värt 110 kronor.

Chili-burgaren var ok i smaken, men köttet var torrt och saknade den där rosa spänsten man vill ha i en perfekt hamburgare. Jag ska inte svära på det, men pommesen såg misstänkt strömlinjeformad ut också. Plus dock för det lite grövre brödet. En habil hamburgare, men med Vinylbaren runt hörnet och Bishops Arms gudomliga chili-burgare en cykeltur bort måste man prestera bättre än så.

Får hoppas att det bara rör sig om barnsjukdomar i köket, för stället är ju topp i övrigt.

Tur att Marie bakat en fantastisk rabarberpaj som tröst.

Idag skulle jag egentligen till Debaser igen och dricka lite öl, men jag blev så trött av jobb och träning. Dessutom var det ju Extras på tv. Oh, Extras! Den här säsongen är bättre än ettan hitills. Den är helt där uppe med de vassaste Office-avsnitten. Iofs nåddes någon slags komik-nirvana i förra avsnittet med David Bowies nidvisa, men dvärgar är ju alltid roligt.

Dessutom var Daniel Radcliffe rolig som kåt, känslomässigt störd barnstjärna. Fast inget, inget, klår Stephen Merchant.

Så istället för att stå och huttra med en öl i handen bakade jag bovetebullar och kröp upp i soffan.

Kryddiga bovetebullar

6 dl mörkt lantbrödsmjöl eller rågsikt
2 dl helt bovete
1 tsk salt
3 dl yoghurt (+halv-en dl vatten)
50 g jäst
2 msk olivolja
1 tsk korianderfrön
1/2 tsk anisfrön
1/2 tsk fänkålsfrön

1. Blanda mjöl, bovete och salt i en stor bunke. Sätt fram yoghurten i förväg, eller värm den försiktigt till rumstemperatur. Blanda ner jästen i den ljummna yoghurten, tillsätt den tillsammans med oljan till de torra ingredienserna. Blanda ihop till en kladdig deg. Tillsätt lite vatten vid behov. Jäs i 30 min

2. Rosta kryddorna på lagom värme i en torr stekpanna några minuter. Mortla dem. När degen är färdigjäst, börja knåda in kryddorna. Knåda degen smidig i 10 minuter. Låt sedan degen jäsa 40-50 minuter.

3. Sätt på ugnen på 200 grader. När degen är färdigjäst, forma den till en korv och dela i åtta delar. Rulla till bullar och lägg dem på en plåt. Gör två-tre snitt med en vass kniv på varje bulle och låt jäsa i tio min. Grädda sen i 15-20 minuter.

Du får ett jättegott matbröd, var sträva, mustiga kryddighet kommer att vara en perfekt kompis till en krämig soppa på någon vårprimör. Eller att bara äta varma med lite smör...

lördag 19 maj 2007

Pity me

Nej, jag har inte dött. Eller slutat laga och äta god mat (hemska tanke). Eller slutat äta helt och hållet för den delen (ännu hemskare tanke).

För ursäkta vilken usel bloggare jag varit den här månaden kommer här min avbön/gnällvals/fjäsk:

För det första har jag jobbat som en liten slav. Har hoppat runt mellan tre olika skolor och vårdboendet där jag ska jobba i sommar. Som timvikare är man ensam ansvarig för sitt välmående, vilket jag glömde bort någonstans på vägen. Hence sa jag jag till alla som ringde. "Javisst-jag-kan-hoppa-in-där" var mitt mantra.

Förrutom en del pengar gav detta en del ohälsosamma bieffekter som t.ex att jag i onsdags avslutade ett bräde på tolv arbetsdagar i sträck. Vissa av dessa innebar skola på förmiddagen och sen direkt till vårdboendet för kvällsjobb. Ja, det är väldigt tråkigt att lyssna på en människa som gnäller över hur mycket hon jobbar, men jag lovar, det är mycket, mycket tråkigare att vara den människan.

Matmässigt innebar detta att jag åt vad som innebar minsta möjliga ansträngning. Vilket i praktiken innebar skolmat (inte bra mat alls, var är Jamie Oliver!?), vårdboendemat (om möjligt ännu värre än skolmaten) och falafel. Ja, och så barmhärtiga vänners matlagning som hindrade mig från helt gå under av god mat-abstinens.

För att göra allt ännu lite roligare hade jag även en ansökan till Östra Grevies måleri-linje att ta hand om. Naturligtvis var min framförhållning usel. Tre oljemålningsar och två kartonger med teckningar matrialiserar sig inte av ren tankekraft. Dessutom upptäckte jag att jag missat ansökningsdatum för den skriftliga anmälningen. Detta ledde till en extra tur ut till skolan där jag med K's hjälp fick fjäska in mig till en andra chans. När det hotet väl var avvärjt återstod ändå arbetsproverna, som det ju egentligen handlar om. Dagen innan de skulle in stod jag och torkade den sista tavlan med hårtork.

När jag sen trodde att allt äntligen lugnat, kom jag hem en dag och såg två kuvert på dörrmattan. Det ena var antagningsbeskedet till Östra Grevie (!!!) det andra var kontrollbeskedet från VHS. Jag öppnade ÖG-brevet först, och var därför genuint glad över det i fem minuter innan jag öppnade VHS-brevet och fick en kalldusch. Mitt snitt var mycket lägre än det borde vara efter alla kurser jag läst upp. Ringde till VHS-tanten. Sen följde en förvirrad konversation i tio minuter där jag först trodde att hela betygssystemet hade genomgått en drastisk men hemlig förändring. Jag var i totalt upplösningstillstånd när VHS-tanten försynt påpekade att jag ju faktiskt kunde läsa upp min tyska.

"Men det har jag ju gjort!!" skrek jag i den stackars tantens öra. "Jag har ju höjt det till MVG!" Sen följde en lång plågsam tystnad, efter vilken tanten mummlade fram att den kurs jag hade tentat upp på komvux inte motsvarade den tyska jag hade läst i gymnasiet.

Tillfällig black-out från min sida. Det tog en halv minut innan jag började andas igen. (Kändes det som iallafall) VHS-människan sa att jag fick ta detta med komvux för det fanns inget de kunde göra. Komvux-studievägledaren hade alltså översatt mina gamla tyskkurser fel till det nya kurssystemet. Jag hade läst tyska steg 1 och 2, när jag borde läst steg 3 och 4.

Ringde Komvux, men vid det här laget grät jag så mycket att det var ett under att de uppfattade någonting jag fick ur mig. Efter ett samtal i tio minuter, där komvux-kvinnan tyckte att det var mitt eget fel, eftersom jag borde förståt att det provet jag skrev var för lätt. Samt att det inte finns någonting komvux kan göra. Alls. Överhuvudtaget. Förrutom att säga att det är hemskt tråkigt. Tillslut fräste hon av mig med "Vad vill du att jag ska säga? Att vi ska hjälpa dig bara för att det är synd om dig?!"

Ja och det var det. Efter den första timmen av gråta-skrika-spy känns det ändå helt okej. Som om att detta var meningen på något sätt. Jag menar, sånt här händer ju bara inte. Att jag har tentat av 200 poäng av fel sort. Det är ren komik! Nu får jag ta det här året till att hålla på med min konst och läsa lite tyska parallellt. Sen får vi se. Jag orkar inte stressa mer iallafall.

Så,var nu goda medmänniskor och förlåt mig för en försummad blogg. Jag tänkte faktiskt publicera ett recept nu, men det känns som om detta inlägg redan är långt nog och ändå totalt off topic.

Maten får bli en annan dag (inte om en månad jag lovar!)

måndag 16 april 2007

Back in business

Äntligen hemma. Äntligen fri uppkoppling. Äntligen å,ä och ö. (Även om det sistnämnda antagligen har varit mer efterlängtat av de som läser här.) Antalet "Äntligen..." kan naturligtvis göras oändligt. Samtidigt som det alltid känns sorgligt och vemodigt att lämna saker där borta.

Önskar att jag hade kunnat skriva mer, kanske främst för mig egen räkning. Har nog redan glömt en hel del saker som jag vid tillfället de hände tänkte skulle vara outplånligen inristade i minnet. Men vad gör man när närmaste internetuppkoppling låg en 15 min taxiresa bort? Hade nog inte hunnit ändå, med tanke på att arbetsdagen var från 08.00 till 20.00...

Vad har jag gjort då egenligten? "Ätit" är ett svar som spontant dyker upp. Ätit och jobbat. Jag har antagligen satt i mig ungefär 3,5 spädlamm på egen hand. Alla inbladande myndigheter och frilansande lokala pampar skulle bjuda vår grupp på gästabud stup i kvarten. Varje lunch och varje middag bestod av ett mezze-bonanza följt av ett minst lika stor grillkött-bonanza. Jag vill inte äta hommus på ett tag...

Det paradoxala var att jag även var hungrig konstant, eftersom frukosten serverades klockan åtta och "lunchen" klockan fyra. Sen var det middag halv elva. Jag är inte så förtjust i blodsockerfall. Vissa skulle tom hävda att jag förvandlas till något mycket skrämmande och obehagligt när blodsockret är lågt. Vad det gäller obehag rankar jag 'hunger' endast ett litet, litet snäp under 'stark fysisk smärta' och 'svår ångest'. Man skulle kunna hävda att de två sistnämnda är en följd av det förstnämnda. Okej, litet parantes här.

Nåväl. Kommer ändå aldrig kunna skriva ett inlägg som gör alla upplevelser rättivsa (dessutom skulle ingen orka läsa det), så jag följer devisen att en blid säger mer än tusen ord...


Först en liten vårbild från söndagens återträffshäng

Världens godaste macka! Stora bitar rått, lammkött som läggs direkt på bröddegen och sedan gräddas i stenugn. Köttet blir jättemört, brödet blir frasigt på ytan och lite kladdigt och smakrikt av köttsaften på insidan. Fårflott....mmmh

Jag i hyrd sedlighetskåpa på väg in i Umayaad-mosken.
Den sattes på i rummet som hette "Putting on special clothes room"

Jag hade så gärna velat se den rätten

Världens sötaste Downs-kille med världens mest pottformade frisyr
Civilsationens vagga. Mellan Eufrat och Tigris uppstod de sumeriska, babyloniska, akkadiska kulturerna. För att nämna några. Här skapades världens första skriftspråk. Här står jag vid Drottning Xenobias sommarpalats. I Norden hade vi vid den här tiden uppfunnit träskeden.

All mat i mellanöstern är inte god. (Nu vet vi iallafall var all plastmat hamnar (se längre ner))
Kakor! I koner!
Big families, big pots

Farmors gata

Färska mandlar, fantastiska med lite salt

Familjemiddag! Ris och köttfyllda torkade auberginer och zucchinis kokta i tomatsås

Plastmat visade sig vara en stor konsumtionsvara

Utsikten i farmors lägenhet




onsdag 28 mars 2007

Baklava och melodram

Okej, jag haller pa att bli tokig. Av nagon obskyr anledning har natet jag sitter vid beslutat sig for att bojkotta blogger. Detta innebar att jag inte kan oppna en enda blogg, inklusive mig egen. Fast det gar tydligen utmarkt att skriva i sin blogg (tror jag iallafall, jag kan inte se resultatet).

Oh well. Har har inte hant sa varst mycket sen sist, har last bocker, rokt vattenpipa, hangt framfor tv:n och lekt med mina smakusiner. Det sistnamnda beror antagligen pa en svar abstinens fran smaglinen pa jobbet, for jag ar inte direkt barnkar i vanliga fall.

Arabisk tv ar ett kapitel for sig. Mest tittar vi pa en kanal som heter "Zaman", dvs "forr i tiden" och inte helt otippat visar gamla filmer. Mest fran Egypten. Egypten ar tydligen mellanosterns Bollywood. Forrutom samma hysterisk produktionstakt bestar de egyptiska filmerna av lika manga omotiverade sang-och-dans nummer och lika skissartad intrig. Ingen orkar ens dolja att intrigen i basta fall kommer i tredje hand (efter glassiga filmstjarnor och lackra dansnummer).

Nar man som jag inte riktigt hanger med i handligen, blir filmerna nastan surrealistiska. En man cyklar runt pa en cykel och sjunger tranande. Sen ar han pa en restaurang, en kvinna river av honom skjortan, de sjunger och dansar lite, upp-backande av restaurangens gaster. Plotsligt ar de ute i en grand dar folk skjuter knallpulverpistoler mot varandra. Nagon dor. En skum typ skrattar diaboliskt. Klipp till ett brollop, oklart vems, dar sjungs det och dansas i fyrtio minuter.
Unge mannen pa cykel (fast nu utan cykel) gar omkring och sjunger sorgset for sig sjalv. Hans springer pa kvinnan-som-rev-av-honom-skjortan. De omfamnas och smahanglar lite. Skumme typen dyker upp och skrattar diaboliskt igen. Alla blir radda, fast da kommer polisen springande och skjuter honom, varpa alla borjar sjunga och dansa hysteriskt, polisen inkluderat. Slut.

David Lynch hade varit stolt.

En annan serie verkar enbart besta av en kvinna med galet mycket rosa ogonskugga som grater hela tiden sa att mascaran rinner. Hon har aven en dotter med Downs syndrom. Hon brukar vara glad nar dottern ar med, sa jag tror inte det ar darfor hon grater. Lovar att efterforska.

Har just tryckt i mig en massa baklava, knafe och en massa andra bakverk sa jag kommer att ga in i sockerkoma nu tror jag.

Ha det bra allihopa!

söndag 25 mars 2007

Sitter pa ett internetcafe i Mezzeh i Damaskus. Namnet "Mezzeh" har savitt jag vet inget gemensamt med Meze (alltsa maten, eller snarare, hur den ats).

Resan ner gick bra. Vi var pa flygplatsen tre timmar innan planet gick, men han anda bara med att rusa genom tax-free pg av alla sakerhetskontrollerna. Kan vi inte aterinfora atlantangarna? Fast man far sakert inte ta med sig mer an en liter vatska pa dem heller...

I den evighetslanga sakerhetskon stod jag bakom en man med en vidunderlig jacka, en Scarface-jacka. Den var lader, lapptackesteknik och skilldrade olika scener ur filmen, komplett med ditsydda repliker och ett inte-helt-pa-pricken-portratt av Al Pacin0. Gud. Jag kunde inte sluta stirra pa den jackan. Hade jag varit fjorton och bott i Rosengard hade jag antagligen salt min mamma far att fa den. Det var en jacka som trancenderade alla kanda skalor. Var den graslig? Var den sa graslig sa att den blev cool? Det gick liksom inte att tillampa nagra kanda stilgrepp pa den. Den ar ett unikum och jag kanner mig priviligerad att ha fatt dela ko med den.

Kaptenen avslutade varje uttalande pa engelska med ett Ok-i? Som i "we are now ready for take-off. please fasten seatbealts, ok-i? Det skar sig lite med den annars officiella tonen.
Sekunden efter att planet hade tagit mark och piloten annonserat i hogtalaren att alla skulle forbli sittande tills planet hade stannat (ok-i?) reste sig planet upp som en man och alla borjade hysteriskt slita i sina vaskor och trangas mot utgangen. Ibland alskar jag verkligen araber.

Har ar allt bra, lite kallare an jag hade raknat med, sa jag kommer att for en gangs skull frysa arselt av mig har (oh the irony...)

Har varit en svang pa stan, atit farsk mandel, lilla morotter och nybakat brod (och en del annat ocksa saklart.) Ska forsoka ta tag i fotandet ocksa.

Ha det gott!

söndag 18 mars 2007

Tar mig så an utmaningen från K. Eller tja, utmaning och utmaning, jag har betydligt mer än fyra konstigheter på mitt konto. Här kommer dock ett litet urval:

1. Jag har inget luktsinne
Alltså inget över huvudtaget. Har aldrig haft. Det konstigaste med detta är
att mitt smaksinne är helt utvecklat. Det skulle vara mycket svårt att ha en matblogg annars.
Man kan spekulera om mitt smaksinne tom förhöjts för att kompensera. Det trodde en kompis till mig. Han kallade mig dessutom "Beethoven" (som ju komponerade fast han var döv).

2. Jag har alltid haft ett oresonligt hat mot delfiner
Om ni bara visste vad de där pseudo-torskarna sysslar med när de inte är på Kolmården...

3.När jag blir överförfriskad har jag en tendens att somna på konstiga ställen
exempel: under en bil, på en högtalare, i en trappuppgång, sittandes på en toalett

4. Jag kan inte slänga mat
Alltså har jag en påse i frysen med infrysta tomat-stammar som en dag ska kokas buljong på...

Toppen på isberget som sagt. Annars har helgen varit lugn och skön. Hemmahäng i fredags, igår var jag på fantastisk kareokefest i Lund och idag ska ännu några av Lisas rätter provlagas

tisdag 13 mars 2007

Jag är levande igen

Efter att ha varit helt utslagen av influensa/ebolaviruset/bondsnuvan-from-hell tänkte jag nu göra comeback i bloggosfären.

Även om jag hade varit lite, lite piggare (pigg nog att slå på en dator t.ex) hade det känts rätt inaktuellt att skriva om mat. Mina smaklökar hade krypt ihop av ett hörn och led av dödsryckningar, den enda föda jag fick i mig var enchinagaard och thaikaway eller sushi som samariter i bekantskapskretsen barmhärtigt medförde med jämna mellanrum.

Men nu tar jag nya friska tag alltså. Har varit och provianterat på Abdos, Asien-livs och Möllans ost. Nya stordåd väntas!

torsdag 1 mars 2007

Ostporr

Gud. Jag. är. så. mätt. Har precis återvänt från Möllans osts "Ost- och vinkväll. Tolv (tror jag) ostar, från en sammetslen Morbier de Cleron, mild som vårvind, genom hela ostzodiaken till ostarnas konung, Vieux Berger Roquefort. Salt, grynig, med en sötsur underton. En smak som tog hela munnen i besittning och bara fortsatte blomma ut. Åh. Inga ord kan ändå göra den rättvisa.

Allt avnjöts med tre sorters vin, diverse kex och surdegsbröd, samt kompotter på kvitten, nypon och fikon.

Är fortfarande lite för mätt för att kunna göra en fullständig beskrivning, den kommer senare. Då åt jag ändå bara upp hälften av osten. Enligt familjesed hade mamma medfört två plastpåsar i handväskan i vilka överbliven ost smugglades ner. Inte så classy kanske, men hey, vi hade betalat för det. Dessutom vet de som känner mig hur ont det gör i mig när god mat går till spillo.

måndag 26 februari 2007

Nu har helgen v.8 tagit slut

Det har varit en bra helg. Lärde mig massage, fikade med vapendragarna och var på förlagsmässa på Inkonst. Såg Anna Jörgensdotter läsa, hon var jättebra, tror jag ska köpa hennes nya bok. Sen kom det en lönnfet poetman med Janne Josefsson/Jan Guillou-look, dvs urtvättad, svart t-shirt och förkorta jeans. Han började med att tala om sin poesi som "innehållande olika strukturer" och att den han "nu skulle följa var såsom ett pärlband".

Sen började han prata om han "älskade som en Apollon" sen kom en lång tråkig utläggning om hans virilitet som avslutades med "sen kom jag i din hand". Ungefär där somnade jag.
Åh, dessa medelålders män med Bukowski-komplex! Jag blir så trött. Det är verkligen vita, heterosexuella mäns privilegium att få hålla låda utan att ha något att säga.

På kvällen åt jag och Karin tapas på Plocke-pinn. Maten var okej, men inget speciellt. Priserna lite i överkant också. (Jamenar, 5 kr för ett durumbröd stort som en tablettask?! Dessutom var de flesta rätterna lite smaklösa, vilket förtar hela poängen med tapas-konceptet.) Sen mötte vi upp Karin och Johanna och såg "Little Children" (väldigt bra, se den!).

Idag har jag fikat på På Besök, tränat och krängt tre avsnitt av Carnivále med Marie. Nu blir det skönhetssömn.

torsdag 22 februari 2007

Vin-ångest och vin-kyckling

Ja, nu står ju helgen för dörren, så jag tycker det är hög tid att jag kommer ut ur garderoben som den moraltant jag är. Alltså: ta det för guds skull försiktigt med supandet!

Innan någon tror att den här bloggen är sponsrad av IOGT-NTO, så vill jag klargöra vikten av att skilja på äpplen och päron.

Jag är pro-vardagsberusning. Att dela en flaska vin till en god middag kan rädda vilken grå tisdag som helst. Att vara lite salongsberusad är inte ett tillstånd som fått någon att framstå i sämre dager. Vin (och i vissa sammanhang sprit) är gott, det gör en glad och höjer därmed livskvaliten. Dessutom ska vi inte börja prata om dess undergörande effekt i matlagning.

Men, måste tilläggas, operativ word här är måtta.

Hämningslöst helg-supande är en del av vår kultur och det tänker jag inte moralisera över här. Gud vet att jag haft min beskärda del av vansinnesfyllor. Eftersom jag numera är en mogen kvinna (läs:tant) har vansinnesfyllorna blivit allt färre och alltmer utspridda. Därför hade jag lyckats glömma bort hur jäkla dåligt man kan må.

Nu menar jag inte de rent fysiska effekterna, de är iofs nog så påtagliga, hänvisar vidare till IOGT-NTO-hemsidan (nä, jag är inte sponsrad, promise!) eller Gittos utmärkta guide till hur man bäst behandlar en bakfylla. Vad jag menar är det bottenlösa hål vi även väljer att kalla fylleångest.

Förra helgen fick jag en påminnelse om precis hur jävlig den kan vara och kännas. Kvällen började bra, var på förfest omgiven av idel vänner och bekannta, klämde en stor mängd billigt mousserande vin. Kände mig på topp, hade drag galoscherna, large than life etc. etc. Sen skulle vi vidare ut. Alla vile olika, så det slutade med att vi landade på gratis-Retro där det spelades sunk-reagge. Någonstans här började det gå snett. Musiken var tråkig, den goda stämningen ebbade långsamt ut och jag började känns en obehaglig känsla i magtrakten. Kände mig plötsligt oh so trött och sliten. Ful också. Då slog den till med full stryrka, ångesten med stort Å.

Ville bara därifrån, känslan i magen hade övergått till en klump och var på god väg mot stenblock. Cyklade hem samtidigt som jag stortjöt över allt och inget. Över diverse orättvisor, existensens vilkor och att killen jag spanat på börjat hångla med en annan tjej. Kände mig ömkligast och ensammast i världen. Däckade vid mitt köksbord och vaknade med ansiktet i en tidning som var full av intorkat snor och mascararester.

Ja herre. Det finns trevligare sätt att tillbringa en lördagnatt. Alkohol i stora mängder kan slå till lite var som helst i känsloregistert. Fyllan är en lös kanon, ett osäkrat vapen som en sinnesslö babian springer runt och avfyrar på måfå. Att bli full är att leka med sin mentala eld (ja och en hel del andra eldar också). Man kan bli euforisk lika väl som tokdeppig.

Jag vet ärligt talat inte om det är värt risken för min del längre.

Som tur var räddades den lilla människospillra jag var vid uppvaknandet på söndagen av att jag var bjuden på en fantastisk brunch hemma hos mina kompisar. Ostar från möllans ost! Hemmagjorda marmelader! Nybakade frallor! English breakfast! Croissanter med chokladkräm! Det går liksom inte att deppa vid åsynen av en perfekt mogen tryffelgetost.

Efter att ha ätit i några timmar och återhämtat mig från sockerkomat i ytterligare några timmar, satte jag den sista spiken i kistan på ångesten med att bjuda några av mina favoritpersoner på en hejdundrande söndagsmiddag, Kyckling, brysselkål och pancetta med rosmarin och marsalavin i ugn att äta med rostad citronpotatis!

Kycklingen
1 kyckling i delar alt. 4 kycklingfiléer
400 g brysselkål
150 g pancetta el. bacon
4-5 rödlökar
1-2 msk rosmarin
2 syrliga äpplen
1-2 msk färsk rosmarin
1 dl marsalavin (+ en extra skvätt)

1. Sätt ugnen på 175 grader. Rensa brysselkålen och gör ett kryss i botten med en kniv.Klyfta löken. Lägg pancettan i en varm stekpanna. När det börjar fräsa häller du i brysselkålen. Salta och peppra, tillsätt hälften av rosmarinen och hälften av marsalavinet. Rör runt alltihop i några minuter, inte för länge, brysselkålen ska inte bli för färdig.

2. Om du har hel kyckling: gnid in med salt och peppar, gör jack i skinnet och stick in rosmarin där. Om du använder filé: Salta och peppra, skåra kycklingen och tryck in rosmarin. Skiva äpplena grovt. Lägg allting i en ungsform med lock. Häll över resten av marsalavinet.

3. Grädda i ugnen i 25 min om du använder filéer eller 30-40 min om du använder dig av hela kycklingen (beronde på hur stora bitarna är). Ta av locket de sista fem minuterna och sätt på grill. Häll gärna på en extra skvätt vin precis mot slutet.

Servera med citronpotatis!

Citronpotatis

Klyfta potatisar, lägg dem i en ugnssäker form, häll på örtkryddor, gärna färsk, timjan el. rosmarin) Ringla över olja, salta och peppra. Tillsätt en liten nypa chili. Rosta i ugnen i 25-30 min eller till de känns klara. Mot slutet pressar du äver saften av en halv citron.



Räddaren i nöden.


P.S Det hela avrundades med vaniljglass och hemmagjord chokladsås smaksatt med chili och apelsin.

Edit: Marsalavin är ett kryddigt starkvin från Marsala på Sicilien. Det påminner lite om sherry och smakar torkad frukt och julkryddor. Finns på systemet och är jättegott till ost och svamp bla.

torsdag 15 februari 2007

Middagen med Anna var mycket trevlig, men jag måste erkänna att de mer avancerade planerna fick skrotas pga av tidsbrist. Anna kom trots allt inte förrän halv åtta och vid den tiden vill man ha gärna ha sin mat snabbt.

Förra gången Anna och jag skulle laga mat ihop hade vi tagit på oss den storslagna uppgiften att laga seitan, göra, sås, potatis och sallad att äta till, samt koka en vitlökssoppa till förrätt.

Vid halv elva på kvällen var vi ganska hungriga och jag var ganska full, eftersom jag försökt dämpa hungern med den medhavda vinflaskan. Men vad gjorde det när seitanen krävde ytterligare en timme eller så i ugnen.

You can't hurry seitan. You just have to wait.

Eftersom vi alltså ville vara färdigätna innan midnatt, bordlades projekt som hemagjord gnocchi och sötpotatispaj. Istället blev det sesam och parmesanpanerad aubergin och zucchini med sallad och bröd. Dessutom hade jag förberett en enkel efterrätt.



Parmesan- och sesampanerade grönsaker

ex. 1 zucchini och 1 aubergin
annars kan man använda t.ex lätt förkokta rotfrukter, tex potatis
3 ägg
1 dl vetemjöl
minst 200g riven parmensan
2-3 dl sesamfrön
en nypa chilipulver
1 tsk blandade örter
salt, peppar

olja att steka i


1. Skiva grönsakerna i 1 cm tjocka skivor, torka dem med hushållspapper.

2.Häll upp mjöl, sesamfrön och ägg på varsin tallrik.

3. Vispa äggen, riv ner hälften av osten och tillsätt kryddorna. Riv ner den andra halvan av osten med sesamfröna.

4. Värm en stekpanna med olja. Doppa grönsaksskivorna först i mjöl, sedn ägg och sist i sesam och parmesan blandningen. Stek dem på medelhög värme tills grönsakerna verkar mjuka och har en gyllenbrun färg.

5. Servera med sallad, bröd och myntayoghurt.




Busenkel citrussötma


Skiva en grapefrukt och en apelsin i tunna skivor. Skär bort det vita och plocka bort ev kärnor. Slå över en nya råsocker och en matsked rosenvatten. Täck med plast och ställ in i kylskåpet i minst en timme.

Innan du ska servera, hacka tre små eller en stor sesamkaka fint. Pulverisera inte det, låt lite större bitar vara kvar för att skapa struktur. Strö sesamhacket över apelsinskivorna. Ät med glass, grädde eller yoghurt och mascarpone smaksatt med lite florsocker.


Och middagens höjdpunkt: Anna!

onsdag 14 februari 2007

Revision

Insåg att jag skrivit 3oo rödbetsskott i förra inlägget. Jag menar naturligtvis 300 gram. Inte ens jag är så petig att jag kräver att man ska sitta och peta fram 300 stycken skott. Faktiskt.

tisdag 13 februari 2007

Söt potatis för söta ladies

Igår var jag på knytismiddag i goda vänners lag. Gamla ladyfest-gänget närmare bestämt. Eftersom de råkar vara förträffliga människor kände jag att det var min plikt att skämma bort deras smaklökar så gott jag kunde.




Sötpotatis och feta sallad med salvia och ingefära
1 sötpotatis
1 palsternacka
2 morötter
300 g skogschampinjoner
2 röda lökar
Marinad:
1 msk ingefära, riven
1 vitlöksklyfta, riven
1 tsk chilipasta (sambal olek, harissa el. liknande)
1 msk salvia, hackad
skal av en citron
saft av en halv citron
1 msk olja
tsk bruna senapsfrön (rotsakernas bästa vän!)
salt, peppar

250 gram fetaost
2 msk sesamfrön

Ett salladshuvud lollo rosso
300 rödbetsskott
några rejäla nävar ruccola
en god balsamvinäger
olivolja
citronsaft

1. Sätt ugnen på 200 grader. Skiva rotsakerna tunt, blanda ihop marinaden, gegga ihop med rotsakerna, bred på en plåt och laga tills grönsakerna är mjuka. När det är 10 minuter kvar lägger du till svampen och löken

2. Förbered salladen under tiden. Ta ut grönsakerna och låt dem svalna lite. Blanda allt i en stor skål, smula ner fetaosten ringla över lite balsamvinäger och en god olivolja, och ev. en skvätt extra citronsaft, salta och peppra.

Om några minuter kommer min finaste Anna på besök. Anna är nog den enda jag känner som är av lika stor matnördskaliber som jag. Förvänta er stordåd i morgondagens blogg alltså!

söndag 11 februari 2007

Fylle-turkfärs


Full och glad bidrar jag härmed med mitt strå till stacken i Lisas mäktiga sås-tävling. Kände att de riktiga proffsen fick göra upp om den klassiska färsen, jag håller mig till frifräsar-kategorin. Här kommer den, turkfärsen!

Turkfärs
250 gram nötfärs
250 gram lammfärs
3 gula lökar´(3 små el. 2 stora)
3 klyftor vitlök
100 gram sojouk (arabisk lammkorv)
300 gram bladspenat (färsk eller frusen)
2 burkar tomater
1 grön paprika
1/2 dl hackad bladpersilja
1-1/2 dl pinjenötter
1 msk olja
1 tsk harissa
1 tsk baharat*
2 msk tomatpure
1 kryddmått spiskummin
1 kryddmått koriander
1 tsk sumack**
1 msk granatäpplesirap alt. 1msk citronsaft
1 nypa socker el. honung
ev. en tärning grönsaksbuljong eller motsvarande mängd fond.
salt
peppar


1. Finhacka löken. Riv eller pressa vitlöken. Häll på oljan. Hacka korven fint och lägg till den. Tillsätt spiskummin, sumack, baharat, harissa och koriander. Om ni använder hela korianderfrön: glöm inte att krossa dem i en mortel eller med knivens handtag först. Stek i några minuter utan att löken tar färg, lägg i färsen och fräs den. Tillsätt tomatpuren och låt det hela steka i någon minut till. Korven är där för att ge den där härliga rökta sältan som man annars får av bacon. Gris är ju som bekannt inte så poppis i mellanöstern.


Salta och peppra, tillsätt salt peppar och ev. buljongen. Häll på tomaterna. Låt det puttra på låg värme i ca 40 minuter.


2. Nu häller man i bladspenaten, persilja (spara lite som dekoration), pinjenötter, granatäpplesirap och socker. Låt det puttra i 15 minuter till. Smaka av med salt och peppar, strö överbliven persilja ´över och servera med pasta och smulad fetaost och/eller svarta oliver. Vanlig hederlig parmesan går också bra!


* Kryddblandning som är mycket använd i mellanöstern, påminner en del om curry. Borde finnas färdigblandad i välsorterade butiker, annars kan man göra sin egen.
Alla kryddor ska vara malda
1 tsk kardemumma
2 tsk vitpeppar
2 tsk kanel
1 tsk muskot
2 tsk ingefära
4 tsk kryddnejlika
2 tsk spiskummin
2 tsk kryddpeppar

**Sumack är en krydda som har en syrlig smak, som citron fast "kryddigare".

tisdag 6 februari 2007

Bananer och trippel-by pass

Grey's Anatomy. Gotta love Grey's Anatomy. Det är det bästa modern tv kan uppbåda vad gäller ren och skär eskapism. GA är en fabel, en fantasivärld lika overklig som din genomsnittliga Tolkien-rip off.


För det första: alla är snygga. Alla. På det där utslätade botoxade post-"the Swan" snygga. Lite för tillrättalagda, lite för välfönade. När var du senast på en offentlig inrättning där alla tjänstemän var som hämtade ur en Calvin Klein-reklam (eller åtminstone ur en Ellos-katalog)?
På Konsum? På biblioteket? På posten? Nä, tänkte väl det.

För det andra: spektakulära händelser är vardagsmat, det skruvade är norm, man har blivit så blasé redan halvvägs genom första säsongen att man nästan börjar tro att det är vardag. Häri ligger det geniala: de flesta långkörande dramaserier försöker börja någonstans i verklighetens utkanter och sedan tvingas de successivt att skruva allting längre och längre och ut i kosmos ju djupare den kreativa krisen i manusrummet blir . (Paradexempel är t. ex Tre Kronor.)

Men inte Grey's Anatomy. Där la man ribban långt ute i vintergatan. Att det skulle handla om någon slags verklighetsskildring är bara läpparnas bekännelse. Manusförfattarna har sitt uppdrag klart för sig, att roa, att roa till varje pris.

Därför är det i princip kö-bildning till att ha sex i linneförådet, överläkare har tid att sitta och gulla med nyfödda bebisar på neo-natalavdelningen, andeutdrivning, folk med oadapterade granater i bröstkorgen och spektakulära ingrepp sker dagligen.

Inga tanter med hjärtsvikt, inga barn med influensa, inga alkisar som ramlat och spräckt ögonbrynet. Bara snygga människor med stålrör genom kroppen.

Alla snygga är jättesnygga, alla goda är jättegoda, de onda jätteonda och de sjuka jättesjuka (och jättesnygga).

Därför älskar jag Grey's Anatomy det är den bästa fantasivärld man kan fly in en tisdag kväll. Allting är så enkelt och ack så underhållande.

Gör som jag, baka en banankaka och bänka dig 21. 00!



Banankaka
5 mogna bananer
1, 5 dl farinsocker
0,5 dl rismalt- eller kornmaltssirap alt. mörk sirap
2 msk olja (ej oliv eller annan starksmakande olja)
2 ägg
1 tsk riven ingefära
2 dl sultanarussin
2 tsk bakpulver
3/4 dl grahamsmjöl
3 dl vetemjöl


valfritt: 3 tsk kakao


1. Värm ugnen till 175 grader. Klä en avlång brödform med bakplåtspapper. Mosa bananerna med en potatispress eller en gaffel. Rör i alla ingredienser utom mjöl och bakpulver.

2. Blanda grahamsmjöl, vetemjöl och bakpulver i en annan skål.

3. Rör ihop mjölblandningen med resten av ingredienserna.

4. Häll smeten i formen och sätt in i ugnen i en timme. Man måste kanske täcka kakan med folie de sista minuterna ifall den börjar se svart ut.

5. Ta ut kakan och låt den svalna i formen. Den blir alldra godast om man låter den vila i ett dygn invirad i folie.

fredag 2 februari 2007

Dagens fynd från Abdos



Stor påse sultanarussin, kanderad cantaloupe-melon, stor mango, färsk koriander, rapsolja, spann med turkyoghurt, sötpotatis, apelsiner, granatäpple, grapefruit, brytbönor, halloumiost och hp-sås. (Den var på rea, hp-sås för 10 spänn! Jag är en sucker för att fynda.)


Och ja. Det är en kålrabbi i vänstra hörnet.



Delar av detta omvandlades till detta:

Omlette på favabönor, gröna bönor, spenat, vitlök och färsk koriander och chili. Åts med det som var kvar av det hembakade valnötsbrödet och en rejäl gobb med yoghurt.

onsdag 31 januari 2007

Man tager vad man haver

Uh, jag har varit sjuk och legat och ynkat mig hemma hos mina föräldrar. En fördel (och tro mig, det finns definitivt nackdelar) med att ha flyttat tillbaka till sin barndomsstad är att man har nära till såna till bekvämligheter.


Tyvärr har jag dock inte haft tillgång till dator och kamera så bloggandet har legat nere. Istället har jag legat pall på föräldrasoffan och tittat på avsnitt efter avsnitt med inspelade House och Grey's Anatomy, eller ägnat mig åt lättsmält plast-dramas litterära motsvarighet: Hanne Vibeke Holst (ni vet, hon som skrev Kronprinsessan).


Önskar att jag kunde säga att jag dagligen serverats, näringsrik, hemlagad mat också. Men, nej. Mina ömma moder har många dygder, men matlagning är inte en av dem. Kanelbullar är det först och sist på mammas repetoar.


När jag fortfarande bodde hemma och det var bråttom med att krysta fram ett bra middagsalternativ, låste sig mamma (som i vanliga fall är en intelligent kvinna) alltid fullständigt och kunde bara komma på ett förslag: fläskschnitzel.


Till saken hör att min pappa är muslim och jag var vegetarian.


Nej, den som har väckt mitt intresse för matlagning och troget satt mat på bordet är pappa. Tyvärr var pappa inte att lita på i detta läget eftersom han också var utslagen av det mördarvirus jag tagit med mig.


Så jag om jag inte ville leva på knäckebröd med ost och femton marmelader i olika stadier av förruttnelse (basutbudet i mina pärons kylskåp) var det bara att släpa sig upp varje dag och på darriga ben (obs, martyrpoäng!) och försöka tänka mycket kreativt kring tillgängliga ingredienser. Fast nöden är ju alla uppfinningars moder, så det blev en hel del god mat ändå.


T.ex min chili och zha´tar*rostade pumpa och puylins-sallad:




500g pumpa
1 dl okokta puylinser
1 röd paprika
1 gul lök
ev 1 avocado
1 msk zha´tar
1-2 msk olja
saften av en halv citron
skalet av en citron
2 klyftor vitlök
nypa chili av valfri sort och storlek
färsk timjan (ca en msk)
1 tsk bruna senapsfrön
salt och peppar


*Zha´tar, en kryddblandning som består av torkad timjan, sumack (syrlig krydda, påminner lite om citrus fast "kryddigare") och sesamfrön. Används till väldigt mycket olika saker i mellanöstern. Främst fungerar den som "pålägg" antingen till färdigt bröd eller på bröd som bakas, som en slags pizza. Den är ett stående inslag på frukostbordet (i allafall i Syrien och dess grannländer) då man först doppar brödet i olivolja och sedan i zha´tar. Denna rätt kallas kort och gott "zha´tar wa zeit" dvs zha´tar och olja.


1. Skala, rensa och skär pumpaköttet i jämna bitar. Klyfta löken. Lägg grönsakerna på en plåt. Sätt ugnen på 200 grader.


2. Blanda citronsaft, skal, kryddorna, riven eller pressad vitlök och olja.Jag tycker om att använda ganska mycket av både salt och chili, eftersom det gör pumpans sötma mer rättvisa. Häll ut blandningen över pumpan och löken, gegga runt ordentligt med händerna så att alla bitar täcks. Salta och peppra. Sätt in i ugnen med folie över. Sätt på vatten till linserna.


3. Smaksätt vattnet med lite grönsaksbuljong, låt linserna koka i 15-20 minuter. Pumpa och lök ska iallafall stå inne i en 20 minuter med folie på sig. Efter det tar man bort folien så att de för lite färg och yta. Låt stå i ytterligare 20 min. De sista tio kan man slänga in paprikan som är skuren i grova bitar.


4. Blanda ner hackad avokado om du har lust.Servera med en grön sallad, hembakat bröd och kanske en klick yoghurt. (Jag hade iofs bara en av tre att tillgå, men det gick bra ändå.)


fredag 26 januari 2007

Sunshine on a plate

Efter gårdagens drapa tänkte jag att dagen inlägg ska gå i soligare tecken. Speciellt när vi är mitt uppe i denna blöta, konstiga post-växthuseffekt vinter. Vad kan då passa bättre än en fräsch fruktig sallad som dessutom är den kulinariska världens motsvarighet till ett konfettiregn?

Quinoasallad med kyckling frukt och feta

2 dl quinoa
500 gram kycklingkött
(köp en färdiggrillad om du har ont om tid, ta bara bröst, bara lår eller blanda friskt)
1 stor rödlök
200-300g fetaost
1 stor mogen mango
1 granatäpple
1/2 dl cashewnötter
torkad mynta
balsamvinäger och/eller granatäpplesirap
salt
peppar

1. Om du inte har färdig kyckling, börja med att tillaga den i ungnen. Krydda försiktigt, bara lite salt och peppar. Tänk på att det kommer att finnas massor av starka smaker i salladen.
Börja sedan med att rosta quinoafröna i en torr, varm stekpanna. Det är jätteviktigt att man gör detta, eftersom fröna inte smakar så bra annars, plus att de blir en gröt när du kokar dem!

När fröna börjar poppa, och har fått en gyllenbrun lyster häller du över dem i ett durkslag och sköljer noga och länge med vatten. Koka sedan som pasta i rikligt med saltat vatten, på medelhög värme. Det går (teoretiskt) att koka quinao som ris, dvs att allt vatten absorberas under kokningen, men jag har aldrig fått det att fungera. Nackdelen med "pastametoden" är att man måste hålla quinoan under uppsikt så att den inte blir överkokt. Tio minuter kan man låta den koka innan man börjar cirkla runt den i alla fall.

2. Skala och hacka mangon, pilla loss granatäpplekärnorna, skiva löken i halvmånar, tärna fetaosten. Rosta nötterna lätt i en torr panna.

3. Häll upp den färdiga quinoan i ett durkslag och låt den rinna av ordentligt. Fördela den färdiga, ljumna kycklingen. Blanda alla ingredienser.

4. Smula över en rågad matsked torkad mynta, en rejälskvätt god olivolja, en lite försiktigare skvätt av vinägern/sirapen (dessa smaker slår lätt igenom för mycket) salta och peppra.

5. Ät, kanske tillsammans med en klick turk-yoghurt och en bit bröd.

6. Känn hur mörkret lättar lite, lite grann.

torsdag 25 januari 2007

Gnäll-risotto

Matönskningar inför 2007:

1. Att det fanns ett större utbud av och att fler handlade ekologiskt.
(Man kan ju roa sig med att avgöra vilket som är hönan och vilket som är ägget..)

2. Att det äntligen blir kriminaliserat att kalla en fralla med ett hål i för "bagel".

3. Att tusen cafékulturs-blommor får blomma.
(Är det bara jag som är dödligt trött på det slentrianmässiga svenne-italienska utbudet på alla Sveriges caféer? Ja, jag gillar också soltorkade tomater. Men jag behöver inte äta dem jämnt. Speciellt inte i den beprövade-snudd-på-dödstråkiga kombinationen soltorkade tomater, mozarella och pesto.

Den italienska matkulturen är en av de rikaste i världen, men låt oss göra det rätt. Lämna ciabattan till dem som vet vad de sysslar med och har en genuin passion för det italienska köket och kaffet.

Nästan ännumer påfrestande än pesto-hegemonin är vågen av "amerikansk" cafér. (Läs: multinationella rovdriftsföretag som öppnat sitt 673:e muffins-och-brownie franchise). Nej, jag tror inte det är bra med kakor stora som tefat. I alla fall inte om de består till 85% av transfetter.

Så vågar man hoppas på lite mer kreativt tänkande i forsättningen? Ett ryskt blini-café? Ett mellanöstern-inspirerat vattenpipehak som säljer kaffe och baklava? Eller ett ställe som inriktar sig på att göra om svenska klassiker , typ köttbulle och rödbetsmackan, i en ny fräsch tappning?

Nu finns det ju verkligen eldsjälar därute, som verkligen brinner för sin mer eller mindre omöjliga idé och all heder till dem. Men att önska sig lite fler sådana ställen kan väl ändå inte vara att gapa över förmycket?

4. Att svenska översättare slutade ge sig på att försöka översätta Jamie Olivers cockney texter till svenska. Alltså, ibland är det så plågsamt att man måste vrida sig bort från boken och hyperventilera lite. Jag tycker alltid att översättningarna påminner om när svenska översättare ska ge sig på att tolka amerikanska ghetto-filmer med glosor som your average söder-kis slängde sig med på 50-talet.

Jag vet iofs inte riktigt vad alternativet skulle vara. Att bara översätta recepten kanske?

5. Att det kunde framträda en riktigt rolig, karismatisk och passionerad svensk TV-kock.
Jag börjar bli hjärtligt trött på att det bara verkar finnas utrymme för tre personlighetstyper i den svenska kock-världen, überkäck brud a là Mat-Tina och Layla, cool-ung-kille-med-glimten-i-ögat-typen (Mat-Niklas, den där Pelle, + 100 andra) eller den största gruppen av dem alla: bister, medelålders Jan Guillou-man med uppkavlade ärmar, magkagge som symbol för sin pondus, grava macho-komplex och råvaro-fetischism.

Jag kommer att köra min Nigella-dvd på repeat tills dess att Sverige kan gräva upp någon bättre.

Ja, jag har såklart ett par önskningar till, av det mer privata slaget. T.ex en hel extra resväska att ta med till Syrien i april för att proppa med mat. Dadelkakor, baklava, farmors hemmalagade aprikosmarmelad, hundra olika sorters rostade kikärter, nötter och frön, kryddor i mängd, syrade grönsaker...the list goes on.

Hm, insåg att min önskelista lätt kan ge folk intryck av att jag är en gnällig och bitter käring. Fast jag gör det ju bara utav välvilja. Jag blir ju arg för att jag bry mig. Det är bättre att hata än att vara likgiltig och allt det där.

Tänkte faktiskt vara lite konstruktiv också idag, så här kommer ett recept på en himmelskt god risotto.

Risotto med bönor och fläsk (6 port)

400g arborio- eller avorioris
1 liter kyckling eller grönsaksbuljong
1 msk olivolja
3 finhackade schalottenlökar
1/2 selleristånd
1 dl torrt vitt vin
2 finhackade vitlöksklyftor
riven parmesanost (efter smak, men det ska vara ganska rejäla mängder)
(2-3 matskedar smör)

50g pancetta eller bacon
250 g borlotti eller canellonibönor (färdigkokta)
2 msk färsk rosmarin

1. Värm buljongen. Stek fläsket i en torr panna, tills det är knaprigt. Låt det rinna av lite på hushållspapper. Finhacka och fräs grönsakerna i oljan tillsammans med den hackade rosmarinen och fläsket. Låt det inte ta färg, bara mjukna. Efter två-tre minuter tillsätter du riset. Höj värmen något. Här är det viktigt att man rör hela tiden, riset får absolut inte brännas.

2. När riskornen börjar bli "genomskinliga" efter några minuter, tillsätter man vinet och låter det koka bort under omrörning.

3. När vinet är nästan borta, tillsätter man en slev av buljongen och en nypa salt.Sänk värmen, det ska sjuda kraftigt men inte stormkoka. Så fort vätskan börjar koka bort tillsätter man en ny slev buljong, samtidigt som man rör hela tiden. Detta borde ta 15-20 minuter. När det är färdigt ska riset vara mjukt, med fortfarande ha lite tuggmotstånd. Lite al dente, typ.
Tillsätt bönorna de sista minuterna

4. Ta kastrullen från värmen, salta och peppra. (Försiktigt med salt, både fläsket och buljongen är salt.) Tillsätt parmesan och ev smör. Smöret ingår traditionellt sätt i receptet, men jag tycker att det funkar minst lika bra utan.

5. Ät så fort du kan!