Fantasy och Fikonbröd

Så. Har i tre dagar sträck-konsumerat nio timmars bombastiskt svärdsviftande i form av Sagan om Ringen triologin.

Det är lite pinsamt hur mycket jag njuter av det. Det är inte heller första gången. Jag vill inte riktigt räkna på hur många gånger jag sett de där filmerna.

För visst, jag kan verkligen se det töntiga i dem. Det storvulna gravallvaret. Den inte speciellt väl maskerade rasbiologin. De tattiga replikerna. Aragorns sång-insatser. Tindrande kvinnor vars handlande kapacitet mest består i att de spärrar upp ögonen jättestort. Morska män som gör saker tillsammans.

Men. Ni måste förstå att fantasyn kom in i mitt liv i en känslig ålder. Precis som man aldrig riktigt kan förhålla sig likgiltig till den första musiken man verkligen älskade är det svårt att släppa den litterära genre som markerade övergången från barn och ungdomslitteratur in i vuxenvärlden.

Var man ett enstörigt/ensamt barn som jag var är fantasy ovanligt tacksamt. En bubbla som man kan slukas av en värld som bara sväller och sväller, det finns liksom ingen gräns.

Ingenstans blir detta tydligare än hos Tolkien. Den rent ut sagt anala omsorgen av detaljer som tillåter den hängivne läsaren att fylla upp varenda grå cell med alvernas släktlinjer under Den Tredje Åldern istället för att grubbla på tillvarons villkor.

Jag var såld. Helsåld. Jag ritade kartor, släktträd, mind-maps, gjorde egna illustrationer till avsnitt jag tyckte speciellt om. För Tolkien-universumet är ju inte begränsat till själva triologin. Har man lust och ork kan man fördjupa sig i Middle Earth historia från universums begynnelse och framåt.

Som ett resultat av denna i tidiga år osunda fixering vid män i hosor får jag fortfarande (fortfarande!) rysningar av välbehag så fort folk på film drar svärd och talar lite pompöst från en hästrygg. (Att jag hatar Braveheart är bara ett utslag för mitt Mel Gibson-förakt och min respekt för den skotska kulturen)

En annan effekt är att det för mig inte finns något sorgligare (fiktivt sorgligt, alltså) än män som dör i strid. Kärleksdramer typ Lovestory lämnar mig ganska oberörd. Men när Russell Crowe dör i Gladiator lipar jag varenda gång. Då har jag ändå sett den en fem eller sex gånger....