Antidepp-fett

Väcktes halv åtta i morse av att telefonen ringde (på min lediga dag!). Trots att jag hade planer på att igen lite av mitt kroniska sömnunderskott blev jag ändå glad över att bli väckt så bryskt. Det var nämligen farbror doktor, eller snarare hans sekreterare, som meddelade att jag har fått en tid redan nästa vecka. Så nu kanske jag kan få min ben-operation innan året är slut. Jag hade ställt in mig på många tröstlösa månaders vårdkö, så detta var en glad överraskning. Tänk att kunna gå normalt, inom en överskådlig framtid! Det är så jag känner en liten glädjetår i ögonvrån.

Fast är det någonting jag lärt mig av mina många och långa förehavanden med sjukvården, så är det att man aldrig ska ta ut något i förskott. Jag gör mitt bästa för att förtränga alla sociopat-läkare, klantiga feldiagnoser och utdragna väntetider jag upplevt, jag skulle bara bli så bitter.

Det där med hälsa är ett så flyttande begrepp. Jag har aldrig varit allvarligt sjuk (utom den enstaka mördarinfluensan eller lugninflammationen), men jag har ändå haft klippkort hos doktorn sen tidiga tonåren. Jag är helt enkelt ett måndagsexemplar.

Alltid är det nåt som är fel, eller har gått sönder. Ju fler grejer jag testar på i livet, ju fler diagnoser dyker det upp. Konstiga allergier, felställda fötter, knölar, syndrom hit och dit. Inte konstigt att jag har frikort både inom sjukvården och hos apoteket.

Tur att man alltid kan trösta sig med mat. Mitt uppåt-tjack för tillfället Jabugo-skinka, eller Loncheado de Jamón Ibérico puro de bellota som den egentligen heter. Skivorna av denna salta lilla dyrgrip bar min ömma moder och fader med sig från Barcelona för några veckor sedan.
Tillsammans med en fantastisk grapefrukt-stor, lokalproducerad getost, fast den skickade undertecknad till de sälla jaktmarkerna på två dagar. Men skinkan. Åh. Det har varit ett utdraget njutande.

Vad som gör den till skinkornas Rolls Royce är dels de glada grisarna som offrar sina rumpor, dels hanteringen när rumpan skiljts från nämnda grisar. Under sin levnad strövar denna speciella lokala ras av gris runt i de stora skogarna i Jabugoprovinsen och lever enbart på ekollon, kastanjer och gräs. Detta ger skinkan en gudomligt fyllig, nötig ton, en organisk marinad helt enkelt. Efter slakt torkas och saltas skinkan i tre år (!) under noggrant övervakade former. Skinkan utsätts för fler kvalitetskontroller än ett Fabergé ägg, innan den slutligen för säljas.

Nu ligger den i mitt kylskåp (men den måste absolut vara rumsvarm innan servering), djupröd, nästan lilatonad, insprängd med tjocka, vacker gulskimrande fettstrimmor. Blir lycklig bara av att se den.

Jamón Ibérico är en enkel själ, den trivs bäst i avskalade sammanhang, med lite spanskt rödvin ett glas sherry och en bit bröd. Funkar också fint i enklare rätter, som till en god örtomelett. Den enda orosmolnet är att den snart är slut. Någon som ska till Spanien snart?

Åh, undra om man skulle kunna ta den som handbagage?