Bovete och buffliga, brittiska män

Igår var jag på Debaser för första gången. Eller åtminstone på deras utegård/veranda/patio eller vad de helst vill kalla det. Gick dit med Reb och Marie, det var gratis och vädret var fint. Först satt vi ocg lyssnade en stund på Moto boy. Han hade juvlig röst, dessutom såg han ut som han var gästskådis i "Buffy". Ett ansikte som gjort för amerikansk prime time-tv, en piffig liten läderoutfit balanserandes på gränsen mellan goth-rock och Village People och ett silverkors i örat. Han hade kunnat vara Spikes förlorade bror vilken dag i veckan som helst.

Efter ett tag anslöt Kristina, som var rasande hungrig. Eftersom jag haft en djävulsk dag på jobbet (limpistolskrig i klassen, missad lunch och cykelolycka på vägen hem var några av inslagen) beslöt jag mig för att göra K sällskap.

Anna rekommenderade deras quesadillas, så jag satsade på det trots att det fanns chili-burgare på menyn (och jag är barnsligt svag för stora mängder kött). K körde dock köttspåret.

Tyvärr kan jag inte säga att var imponerad. Servitrisen var vänlig, om än väldigt stressad och i köket var det tydligen total härdsmälta. Att vänta en timme på en allt kallare uteservering för att få en burgare och en grillad tortilla känns lite magstarkt. Och maten, när den väl kom var väl...eh, not worth waiting for direkt.

Brödet var gott och hade de obligatoriska sotkanterna. Men. Kycklingen var riklig, men torr. Osten var tuggvänlig, men i stor sätt smaklös. Salsan var iofs hemmagjord och innehöll färsk koriander, vilket alltid är ett plus. Tyvärr var den tillverkad på tomater som dött en plågsam död i ett kylskåp och var därför vattning och just det, smaklös. Ibland försökte de små bitarna färsk chili påkalla uppmärksamhet, men de mötte ett övermäktigt motstånd. Guacamolen såg ut (och smakade) som ghostbuster-slime. Dessutom var tillbehören ganska snålt tilltagna.

Jag blev väldigt mätt, jag led inte under måltiden, men jag tycker inte att det var värt 110 kronor.

Chili-burgaren var ok i smaken, men köttet var torrt och saknade den där rosa spänsten man vill ha i en perfekt hamburgare. Jag ska inte svära på det, men pommesen såg misstänkt strömlinjeformad ut också. Plus dock för det lite grövre brödet. En habil hamburgare, men med Vinylbaren runt hörnet och Bishops Arms gudomliga chili-burgare en cykeltur bort måste man prestera bättre än så.

Får hoppas att det bara rör sig om barnsjukdomar i köket, för stället är ju topp i övrigt.

Tur att Marie bakat en fantastisk rabarberpaj som tröst.

Idag skulle jag egentligen till Debaser igen och dricka lite öl, men jag blev så trött av jobb och träning. Dessutom var det ju Extras på tv. Oh, Extras! Den här säsongen är bättre än ettan hitills. Den är helt där uppe med de vassaste Office-avsnitten. Iofs nåddes någon slags komik-nirvana i förra avsnittet med David Bowies nidvisa, men dvärgar är ju alltid roligt.

Dessutom var Daniel Radcliffe rolig som kåt, känslomässigt störd barnstjärna. Fast inget, inget, klår Stephen Merchant.

Så istället för att stå och huttra med en öl i handen bakade jag bovetebullar och kröp upp i soffan.

Kryddiga bovetebullar

6 dl mörkt lantbrödsmjöl eller rågsikt
2 dl helt bovete
1 tsk salt
3 dl yoghurt (+halv-en dl vatten)
50 g jäst
2 msk olivolja
1 tsk korianderfrön
1/2 tsk anisfrön
1/2 tsk fänkålsfrön

1. Blanda mjöl, bovete och salt i en stor bunke. Sätt fram yoghurten i förväg, eller värm den försiktigt till rumstemperatur. Blanda ner jästen i den ljummna yoghurten, tillsätt den tillsammans med oljan till de torra ingredienserna. Blanda ihop till en kladdig deg. Tillsätt lite vatten vid behov. Jäs i 30 min

2. Rosta kryddorna på lagom värme i en torr stekpanna några minuter. Mortla dem. När degen är färdigjäst, börja knåda in kryddorna. Knåda degen smidig i 10 minuter. Låt sedan degen jäsa 40-50 minuter.

3. Sätt på ugnen på 200 grader. När degen är färdigjäst, forma den till en korv och dela i åtta delar. Rulla till bullar och lägg dem på en plåt. Gör två-tre snitt med en vass kniv på varje bulle och låt jäsa i tio min. Grädda sen i 15-20 minuter.

Du får ett jättegott matbröd, var sträva, mustiga kryddighet kommer att vara en perfekt kompis till en krämig soppa på någon vårprimör. Eller att bara äta varma med lite smör...

Pity me

Nej, jag har inte dött. Eller slutat laga och äta god mat (hemska tanke). Eller slutat äta helt och hållet för den delen (ännu hemskare tanke).

För ursäkta vilken usel bloggare jag varit den här månaden kommer här min avbön/gnällvals/fjäsk:

För det första har jag jobbat som en liten slav. Har hoppat runt mellan tre olika skolor och vårdboendet där jag ska jobba i sommar. Som timvikare är man ensam ansvarig för sitt välmående, vilket jag glömde bort någonstans på vägen. Hence sa jag jag till alla som ringde. "Javisst-jag-kan-hoppa-in-där" var mitt mantra.

Förrutom en del pengar gav detta en del ohälsosamma bieffekter som t.ex att jag i onsdags avslutade ett bräde på tolv arbetsdagar i sträck. Vissa av dessa innebar skola på förmiddagen och sen direkt till vårdboendet för kvällsjobb. Ja, det är väldigt tråkigt att lyssna på en människa som gnäller över hur mycket hon jobbar, men jag lovar, det är mycket, mycket tråkigare att vara den människan.

Matmässigt innebar detta att jag åt vad som innebar minsta möjliga ansträngning. Vilket i praktiken innebar skolmat (inte bra mat alls, var är Jamie Oliver!?), vårdboendemat (om möjligt ännu värre än skolmaten) och falafel. Ja, och så barmhärtiga vänners matlagning som hindrade mig från helt gå under av god mat-abstinens.

För att göra allt ännu lite roligare hade jag även en ansökan till Östra Grevies måleri-linje att ta hand om. Naturligtvis var min framförhållning usel. Tre oljemålningsar och två kartonger med teckningar matrialiserar sig inte av ren tankekraft. Dessutom upptäckte jag att jag missat ansökningsdatum för den skriftliga anmälningen. Detta ledde till en extra tur ut till skolan där jag med K's hjälp fick fjäska in mig till en andra chans. När det hotet väl var avvärjt återstod ändå arbetsproverna, som det ju egentligen handlar om. Dagen innan de skulle in stod jag och torkade den sista tavlan med hårtork.

När jag sen trodde att allt äntligen lugnat, kom jag hem en dag och såg två kuvert på dörrmattan. Det ena var antagningsbeskedet till Östra Grevie (!!!) det andra var kontrollbeskedet från VHS. Jag öppnade ÖG-brevet först, och var därför genuint glad över det i fem minuter innan jag öppnade VHS-brevet och fick en kalldusch. Mitt snitt var mycket lägre än det borde vara efter alla kurser jag läst upp. Ringde till VHS-tanten. Sen följde en förvirrad konversation i tio minuter där jag först trodde att hela betygssystemet hade genomgått en drastisk men hemlig förändring. Jag var i totalt upplösningstillstånd när VHS-tanten försynt påpekade att jag ju faktiskt kunde läsa upp min tyska.

"Men det har jag ju gjort!!" skrek jag i den stackars tantens öra. "Jag har ju höjt det till MVG!" Sen följde en lång plågsam tystnad, efter vilken tanten mummlade fram att den kurs jag hade tentat upp på komvux inte motsvarade den tyska jag hade läst i gymnasiet.

Tillfällig black-out från min sida. Det tog en halv minut innan jag började andas igen. (Kändes det som iallafall) VHS-människan sa att jag fick ta detta med komvux för det fanns inget de kunde göra. Komvux-studievägledaren hade alltså översatt mina gamla tyskkurser fel till det nya kurssystemet. Jag hade läst tyska steg 1 och 2, när jag borde läst steg 3 och 4.

Ringde Komvux, men vid det här laget grät jag så mycket att det var ett under att de uppfattade någonting jag fick ur mig. Efter ett samtal i tio minuter, där komvux-kvinnan tyckte att det var mitt eget fel, eftersom jag borde förståt att det provet jag skrev var för lätt. Samt att det inte finns någonting komvux kan göra. Alls. Överhuvudtaget. Förrutom att säga att det är hemskt tråkigt. Tillslut fräste hon av mig med "Vad vill du att jag ska säga? Att vi ska hjälpa dig bara för att det är synd om dig?!"

Ja och det var det. Efter den första timmen av gråta-skrika-spy känns det ändå helt okej. Som om att detta var meningen på något sätt. Jag menar, sånt här händer ju bara inte. Att jag har tentat av 200 poäng av fel sort. Det är ren komik! Nu får jag ta det här året till att hålla på med min konst och läsa lite tyska parallellt. Sen får vi se. Jag orkar inte stressa mer iallafall.

Så,var nu goda medmänniskor och förlåt mig för en försummad blogg. Jag tänkte faktiskt publicera ett recept nu, men det känns som om detta inlägg redan är långt nog och ändå totalt off topic.

Maten får bli en annan dag (inte om en månad jag lovar!)