torsdag 4 januari 2007

Gutes Rutsch!

Vicket nyår!

Det var väldigt skönt att vara tillbaka, så självklart på något sätt. Både jag och Sophia sjönk tillbaka i vår Berlin-lunk. Vi gjorde inte speciellt mycket, lämnade inte ens Prenzlauer Berg/Mitte. Vi låg mest hemma i vår enorma (lånade) lägenhet, läste korsord, läste tyska skvallertidningar och tog långa bad. Och åt massor av god mat såklart.


Lite som jag hade hoppat att julen skulle bli, men där försvann lugnet bakom en ridå av pepparkaksbak och sjukhusbesök.


Nyårsafton i sig var iofs galen. Det brukar ju bli så, när man som jag, bestämt deklarerar att i år ska man minsann ta det lugnt på nyår. Jag tror min monumentala fylla kan tillskrivas två faktorer. Dels att jag festade loss på Rotkäppchen, en dryck som slinker ner lika lätt som tja, vatten. Och jag kan verkligen dricka vatten. Dessutom är jag en dum svensk som inte har någon som helst kontroll på mitt alkoholintag under den tunna fernissan av "kontinentala dryckesvanor". Ja menar, ölen kostar fem kronor.


Innan jag blev sagolikt full var vi på förfest hos Michael och Carina. Det var jättekul att se dem igen och att se vår gamla lägenhet med 95% mer möbler än när vi bebodde den. Där vi bla gjöt tennfigurer. (Tydligen en tysk nyårstradition.) Min såg ut som en spermie, vilket kändes lite illavarslande. Det är inte riktigt så jag hade tänkt mig 2007. Tyvärr fanns "spermie" inte med i det lilla häftet som skulle hjälpa oss tyda tennets mysterier, så jag väntar med spänning.


Sen gav vi oss iväg för att se raketerna. Vi stannade på bron över Spree, precis vid Friedrichstrasse Bahnhof. Grym vy, fast tyskarna var helt galna. De hade missat den lilla detaljen att raketer ska färdas lodrätt (uppåt) och inte vågrätt (in i folksamlingar). Dessutom använde de barn istället för tomflaskor som uppskjutningsramper. Ja, det vill säga, femåringar stod och viftade med tända raketer i varje gathörn, medan de vuxna glatt såg på.

Då menar jag inte tomtebloss eller smällare (även om det är illa nog) utan raketer. Med krut i.
Efter att ha lämnat krigszonen gick vi till Volksbühne där det var en hejdundrandes fest. Jag var dock alldeles för full för att ta in speciellt mycket av den. Det var på nivån: "Jaha, var det ett band som spelade?" eller "Oj, fanns det mer än ett dansgolv?".


Som tur var hittade jag en stilig tysk som var lika full som jag var, så vi umgicks närgånget med varandra en timme eller två. Sen drack jag lite vatten och insåg att det var lika bra att gå hem. Vi var hemma vid femtiden, där jag trots stora fokuseringsproblem lyckades svänga ihop ett par quesadillias som fyllekäk.


Vaknade klockan tio och var fortfarande full. Förnekelsen var dock totalt, eftersom jag var helt övertygad om att golvet i lägenheten hade börjat luta. Hade dessutom en sjuk träningsvärk i hela kroppen av överentusiastiskt dansande.


Ett lyckat nyår hur som helst. (De är rätt sällsynta för min del.)

Ska i kommande inlägg göra en komplett matguide till Berlin, men ikväll nöjer jag mig med att bjuda på min uppdatering av knäck, käckt döpta till "etno-knäck".

Etno-knäck
2 dl vispgrädde
2 dl strösocker
2 dl ljus sirap

(Man kan egentligen använda precis vilket bas-recept för knäck man vill, jag tror inte att skillnaden är så stor. )

Blanda ihop ingredienserna i en tjockbottnad och vid panna/kastrull. Koka massan på högsta värme utan lock.

Den ska koka i ungefär tio min. Man kan använda en termometer, då ska massan vara 125 grader när den är färdig, eller göra det sk. "kulprovet". (Droppa en kula i en skål med kallt vatten och se om du kan forma en kula av det.)

Precis när massan börjar bli färdig rör du ner:

2 msk rosenvatten
2 rågade tsk torkad ingefära
1,5 dl sesamfrö (rostade eller orostade)
1 kryddmått bakpulver.

Bakpulvret gör att massan blir lite porösare och snällare för tänderna. (Bortsett från sockerchocken man utsätter dem för.)

Pilla ner massa i knäckformar med hjälp av två skedar. Låt det svalna på en bricka.




1 kommentar:

Kinna sa...

Spännande att använda rosenvatten i knäcken. Tack för tips!