Back in business

Äntligen hemma. Äntligen fri uppkoppling. Äntligen å,ä och ö. (Även om det sistnämnda antagligen har varit mer efterlängtat av de som läser här.) Antalet "Äntligen..." kan naturligtvis göras oändligt. Samtidigt som det alltid känns sorgligt och vemodigt att lämna saker där borta.

Önskar att jag hade kunnat skriva mer, kanske främst för mig egen räkning. Har nog redan glömt en hel del saker som jag vid tillfället de hände tänkte skulle vara outplånligen inristade i minnet. Men vad gör man när närmaste internetuppkoppling låg en 15 min taxiresa bort? Hade nog inte hunnit ändå, med tanke på att arbetsdagen var från 08.00 till 20.00...

Vad har jag gjort då egenligten? "Ätit" är ett svar som spontant dyker upp. Ätit och jobbat. Jag har antagligen satt i mig ungefär 3,5 spädlamm på egen hand. Alla inbladande myndigheter och frilansande lokala pampar skulle bjuda vår grupp på gästabud stup i kvarten. Varje lunch och varje middag bestod av ett mezze-bonanza följt av ett minst lika stor grillkött-bonanza. Jag vill inte äta hommus på ett tag...

Det paradoxala var att jag även var hungrig konstant, eftersom frukosten serverades klockan åtta och "lunchen" klockan fyra. Sen var det middag halv elva. Jag är inte så förtjust i blodsockerfall. Vissa skulle tom hävda att jag förvandlas till något mycket skrämmande och obehagligt när blodsockret är lågt. Vad det gäller obehag rankar jag 'hunger' endast ett litet, litet snäp under 'stark fysisk smärta' och 'svår ångest'. Man skulle kunna hävda att de två sistnämnda är en följd av det förstnämnda. Okej, litet parantes här.

Nåväl. Kommer ändå aldrig kunna skriva ett inlägg som gör alla upplevelser rättivsa (dessutom skulle ingen orka läsa det), så jag följer devisen att en blid säger mer än tusen ord...

Först en liten vårbild från söndagens återträffshäng

Världens godaste macka! Stora bitar rått, lammkött som läggs direkt på bröddegen och sedan gräddas i stenugn. Köttet blir jättemört, brödet blir frasigt på ytan och lite kladdigt och smakrikt av köttsaften på insidan. Fårflott....mmmh

Jag i hyrd sedlighetskåpa på väg in i Umayaad-mosken.

Den sattes på i rummet som hette "Putting on special clothes room"

Jag hade så gärna velat se den rätten

Världens sötaste Downs-kille med världens mest pottformade frisyr

Civilsationens vagga. Mellan Eufrat och Tigris uppstod de sumeriska, babyloniska, akkadiska kulturerna. För att nämna några. Här skapades världens första skriftspråk. Här står jag vid Drottning Xenobias sommarpalats. I Norden hade vi vid den här tiden uppfunnit träskeden.

All mat i mellanöstern är inte god. (Nu vet vi iallafall var all plastmat hamnar (se längre ner))

Kakor! I koner!

Big families, big pots

Farmors gata

Färska mandlar, fantastiska med lite salt

Familjemiddag! Ris och köttfyllda torkade auberginer och zucchinis kokta i tomatsås

Plastmat visade sig vara en stor konsumtionsvara

Utsikten i farmors lägenhet

Baklava och melodram

Okej, jag haller pa att bli tokig. Av nagon obskyr anledning har natet jag sitter vid beslutat sig for att bojkotta blogger. Detta innebar att jag inte kan oppna en enda blogg, inklusive mig egen. Fast det gar tydligen utmarkt att skriva i sin blogg (tror jag iallafall, jag kan inte se resultatet).

Oh well. Har har inte hant sa varst mycket sen sist, har last bocker, rokt vattenpipa, hangt framfor tv:n och lekt med mina smakusiner. Det sistnamnda beror antagligen pa en svar abstinens fran smaglinen pa jobbet, for jag ar inte direkt barnkar i vanliga fall.

Arabisk tv ar ett kapitel for sig. Mest tittar vi pa en kanal som heter "Zaman", dvs "forr i tiden" och inte helt otippat visar gamla filmer. Mest fran Egypten. Egypten ar tydligen mellanosterns Bollywood. Forrutom samma hysterisk produktionstakt bestar de egyptiska filmerna av lika manga omotiverade sang-och-dans nummer och lika skissartad intrig. Ingen orkar ens dolja att intrigen i basta fall kommer i tredje hand (efter glassiga filmstjarnor och lackra dansnummer).

Nar man som jag inte riktigt hanger med i handligen, blir filmerna nastan surrealistiska. En man cyklar runt pa en cykel och sjunger tranande. Sen ar han pa en restaurang, en kvinna river av honom skjortan, de sjunger och dansar lite, upp-backande av restaurangens gaster. Plotsligt ar de ute i en grand dar folk skjuter knallpulverpistoler mot varandra. Nagon dor. En skum typ skrattar diaboliskt. Klipp till ett brollop, oklart vems, dar sjungs det och dansas i fyrtio minuter.
Unge mannen pa cykel (fast nu utan cykel) gar omkring och sjunger sorgset for sig sjalv. Hans springer pa kvinnan-som-rev-av-honom-skjortan. De omfamnas och smahanglar lite. Skumme typen dyker upp och skrattar diaboliskt igen. Alla blir radda, fast da kommer polisen springande och skjuter honom, varpa alla borjar sjunga och dansa hysteriskt, polisen inkluderat. Slut.

David Lynch hade varit stolt.

En annan serie verkar enbart besta av en kvinna med galet mycket rosa ogonskugga som grater hela tiden sa att mascaran rinner. Hon har aven en dotter med Downs syndrom. Hon brukar vara glad nar dottern ar med, sa jag tror inte det ar darfor hon grater. Lovar att efterforska.

Har just tryckt i mig en massa baklava, knafe och en massa andra bakverk sa jag kommer att ga in i sockerkoma nu tror jag.

Ha det bra allihopa!

Sitter pa ett internetcafe i Mezzeh i Damaskus. Namnet "Mezzeh" har savitt jag vet inget gemensamt med Meze (alltsa maten, eller snarare, hur den ats).

Resan ner gick bra. Vi var pa flygplatsen tre timmar innan planet gick, men han anda bara med att rusa genom tax-free pg av alla sakerhetskontrollerna. Kan vi inte aterinfora atlantangarna? Fast man far sakert inte ta med sig mer an en liter vatska pa dem heller...

I den evighetslanga sakerhetskon stod jag bakom en man med en vidunderlig jacka, en Scarface-jacka. Den var lader, lapptackesteknik och skilldrade olika scener ur filmen, komplett med ditsydda repliker och ett inte-helt-pa-pricken-portratt av Al Pacin0. Gud. Jag kunde inte sluta stirra pa den jackan. Hade jag varit fjorton och bott i Rosengard hade jag antagligen salt min mamma far att fa den. Det var en jacka som trancenderade alla kanda skalor. Var den graslig? Var den sa graslig sa att den blev cool? Det gick liksom inte att tillampa nagra kanda stilgrepp pa den. Den ar ett unikum och jag kanner mig priviligerad att ha fatt dela ko med den.

Kaptenen avslutade varje uttalande pa engelska med ett Ok-i? Som i "we are now ready for take-off. please fasten seatbealts, ok-i? Det skar sig lite med den annars officiella tonen.
Sekunden efter att planet hade tagit mark och piloten annonserat i hogtalaren att alla skulle forbli sittande tills planet hade stannat (ok-i?) reste sig planet upp som en man och alla borjade hysteriskt slita i sina vaskor och trangas mot utgangen. Ibland alskar jag verkligen araber.

Har ar allt bra, lite kallare an jag hade raknat med, sa jag kommer att for en gangs skull frysa arselt av mig har (oh the irony...)

Har varit en svang pa stan, atit farsk mandel, lilla morotter och nybakat brod (och en del annat ocksa saklart.) Ska forsoka ta tag i fotandet ocksa.

Ha det gott!

Tar mig så an utmaningen från K. Eller tja, utmaning och utmaning, jag har betydligt mer än fyra konstigheter på mitt konto. Här kommer dock ett litet urval:

1. Jag har inget luktsinne
Alltså inget över huvudtaget. Har aldrig haft. Det konstigaste med detta är
att mitt smaksinne är helt utvecklat. Det skulle vara mycket svårt att ha en matblogg annars.
Man kan spekulera om mitt smaksinne tom förhöjts för att kompensera. Det trodde en kompis till mig. Han kallade mig dessutom "Beethoven" (som ju komponerade fast han var döv).

2. Jag har alltid haft ett oresonligt hat mot delfiner
Om ni bara visste vad de där pseudo-torskarna sysslar med när de inte är på Kolmården...

3.När jag blir överförfriskad har jag en tendens att somna på konstiga ställen
exempel: under en bil, på en högtalare, i en trappuppgång, sittandes på en toalett

4. Jag kan inte slänga mat
Alltså har jag en påse i frysen med infrysta tomat-stammar som en dag ska kokas buljong på...

Toppen på isberget som sagt. Annars har helgen varit lugn och skön. Hemmahäng i fredags, igår var jag på fantastisk kareokefest i Lund och idag ska ännu några av Lisas rätter provlagas

Jag är levande igen

Efter att ha varit helt utslagen av influensa/ebolaviruset/bondsnuvan-from-hell tänkte jag nu göra comeback i bloggosfären.

Även om jag hade varit lite, lite piggare (pigg nog att slå på en dator t.ex) hade det känts rätt inaktuellt att skriva om mat. Mina smaklökar hade krypt ihop av ett hörn och led av dödsryckningar, den enda föda jag fick i mig var enchinagaard och thaikaway eller sushi som samariter i bekantskapskretsen barmhärtigt medförde med jämna mellanrum.

Men nu tar jag nya friska tag alltså. Har varit och provianterat på Abdos, Asien-livs och Möllans ost. Nya stordåd väntas!

Ostporr

Gud. Jag. är. så. mätt. Har precis återvänt från Möllans osts "Ost- och vinkväll. Tolv (tror jag) ostar, från en sammetslen Morbier de Cleron, mild som vårvind, genom hela ostzodiaken till ostarnas konung, Vieux Berger Roquefort. Salt, grynig, med en sötsur underton. En smak som tog hela munnen i besittning och bara fortsatte blomma ut. Åh. Inga ord kan ändå göra den rättvisa.

Allt avnjöts med tre sorters vin, diverse kex och surdegsbröd, samt kompotter på kvitten, nypon och fikon.

Är fortfarande lite för mätt för att kunna göra en fullständig beskrivning, den kommer senare. Då åt jag ändå bara upp hälften av osten. Enligt familjesed hade mamma medfört två plastpåsar i handväskan i vilka överbliven ost smugglades ner. Inte så classy kanske, men hey, vi hade betalat för det. Dessutom vet de som känner mig hur ont det gör i mig när god mat går till spillo.

Nu har helgen v.8 tagit slut

Det har varit en bra helg. Lärde mig massage, fikade med vapendragarna och var på förlagsmässa på Inkonst. Såg Anna Jörgensdotter läsa, hon var jättebra, tror jag ska köpa hennes nya bok. Sen kom det en lönnfet poetman med Janne Josefsson/Jan Guillou-look, dvs urtvättad, svart t-shirt och förkorta jeans. Han började med att tala om sin poesi som "innehållande olika strukturer" och att den han "nu skulle följa var såsom ett pärlband".

Sen började han prata om han "älskade som en Apollon" sen kom en lång tråkig utläggning om hans virilitet som avslutades med "sen kom jag i din hand". Ungefär där somnade jag.
Åh, dessa medelålders män med Bukowski-komplex! Jag blir så trött. Det är verkligen vita, heterosexuella mäns privilegium att få hålla låda utan att ha något att säga.

På kvällen åt jag och Karin tapas på Plocke-pinn. Maten var okej, men inget speciellt. Priserna lite i överkant också. (Jamenar, 5 kr för ett durumbröd stort som en tablettask?! Dessutom var de flesta rätterna lite smaklösa, vilket förtar hela poängen med tapas-konceptet.) Sen mötte vi upp Karin och Johanna och såg "Little Children" (väldigt bra, se den!).

Idag har jag fikat på På Besök, tränat och krängt tre avsnitt av Carnivále med Marie. Nu blir det skönhetssömn.